Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Marcel Jouhandeau: Malvina. Novell. Översättning av C. G. Bjurström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARCEL JOUHANDEAU
MALVINA
i
Malvina Sol tillhörde de varelser som olyckan
omfattar med en grym och tålmodig kärlek.
Samma dag hon döptes dog hennes mor. När
hon skulle konfirmeras blev hon redan vid
Offertoriet på morgonen så dålig att hon fick
lov att ta sin första nattvard i sängen. Till sist
överraskades hon på bröllopsnatten av så
olägliga blödningar att hennes make greps av ett
misshumör som varade så länge hon levde.
Hon hade alltid varit för stor för sin ålder,
med en näsa, händer och fötter som var ännu
större. Över hela hennes uppenbarelse vilade
dessutom ett så enfaldigt uttryck att hon alltid
verkade dummare än den dummaste i
sällskapet, hur dum han än kunde vara, och framför
allt när hennes man, Sol, var närvarande. Hon
var egentligen inte dummare än någon annan
men så fort Sol fanns i närheten visste Malvina
inte vilket röstläge hon skulle inta eller var hon
skulle göra av sina armar och ben; hon tappade
dem och skakade på sitt jättelika huvud, som
såg ut att höra hemma på en grubblande åsna.
Hon stod i en bredbent, anstötlig ställning som
ett djur och lutade sig fram som om hon när
som helst tänkte börj a gå på alla fyra.
Sol, hennes man, var en ståtlig och rask karl.
Han gick visserligen inte så långt att han slog
henne (misshandlade han henne kanske när de
var ensamma?) men han drev ständigt med
henne inför andra. Det verkade nästan som om
han hade skaffat sig katter, möss, hundar,
kaniner, höns, ankor och en bälta i en rad burar som
stod längs väggen och i linje med köket, som
var inrett i ett skjul, enbart för att när han hade
besök kunna säga, så fort de trätt över tröskeln:
”Kom så skall j ag visa er mitt menageri: Här
har ni mina hundar, mina katter, mina kaniner,
mina höns, mina ankor, min bälta och ...” Här
avbröt han sig och eftersom Malvina aldrig
undvek att dyka upp i dörren till sitt krypin,
avslutade han:
”Min åsna.”
Då log hon mekaniskt, tappade plötsligt bort
sina stackars händer och fötter och blicken
förirrade sig någonstans mellan himmel och jord.
Hon återfann dem inte förrän när hon blev
ensam.
2
När de kom och slog sig ner i Chaminadour,
där Sol skulle tillträda platsen som
lagerförvaltare vid Tobaksmonopolet, blev de tvungna att
gå på visit hos hans kusiner Binche och under
konversationens lopp kastade Sol fram en
inbjudan för tisdagen i påskveckan; de båda
småflickorna skulle då vara hemma på skollov och
skulle kunna pryda upp bordet. Den dagen
regnade det emellertid inte och Sol beslöt att
han och hans döttrar skulle ta en
eftermiddags-promenad. Malvina, som aldrig brukade ha
gäster, var alldeles ensam hemma för att städa och
laga maten. Hon började med att sopa ”stugan”
och därefter tamburen, gården, gatan framför
porten. Detta tog henne gott och väl en timme.
Därpå skalade hon grönsakerna till stuvningen
och frukten till kompotten. Men just när hon
skulle sluta ringde det på porten. Hennes höna
var varken plockad eller rensad. Sol skulle
egentligen ha köpt en fårstek men i sista stund
hade han ändrat matsedeln, kanske för att reta
Malvina: det skulle vara ”kyckling”, ”abatis en
sauce et 1’essentiel röti”. Vem var det som
ringde? Malvina var inte i stånd att ta emot
någon, men hon rättade i alla fall till sin
klänning och gick ut. Det var kolen för månaden
177
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
