Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Marcel Jouhandeau: Malvina. Novell. Översättning av C. G. Bjurström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARCEL JOUHANDEAU
och mannen som levererade den hade helt enkelt
som vanligt hällt ut den på gården som Malvina
just hade sopat. Tröskeln var alldeles belamrad
av kol och gångstigen var täckt av kolstybb.
Malvina blev inte häftig utan tackade mannen.
Hon blev bara lite mera ledsen under tyngden
av dagen som blev allt mera pressande ju mer
hon tröttade ut sig. Hon kände hur hennes
astma vaknade, men brydde sig inte om det.
Hon var tvungen att göra rent i portvalvet. Hon
gick efter en korg och en skovel och började
hälla ner kolbitarna genom källargluggen, som
hon visste att det borde göras. När hon hade
slutat att stöka omkring i smutsen började det
mörkna. Hon rusade in i köket som en galning
med sina två svarta händer som aldrig hade
varit henne till ett så stort besvär som den
kvällen; ju mer hon försökte tvätta dem rena, desto
mera smutsade hon ner runt omkring sig:
tvålen, borsten, handfatet, diskhon, väggarna,
vattnet, utan att därför lyckas få dem själva vita.
Den oljiga kolstybben hade trängt in i huden
och naglarna var prydda med en dyster,
outplånlig sorgkant. Malvina grät och medan hon
grät drog hon med fingrarna över ögonen för
att torka bort tårarna och undan för undan
spred sig det svarta över hennes ansikte.
Mörkret hade fallit på; Malvina som redan hade
avstått från att ha en ren tröskel, avstod från att
själv vara ren och satte sig att plocka hönan i
en mörk skrubb där ingen mer än hon brukade
gå in. Men hon såg illa och allt efter det hon
arbetade flög fjädrarna omkring henne, spred
sig över hennes kläder och dunet fastnade i
hennes hår. Hon kände hur lössen sprang över
nacken på henne, hon hade intryck av att vara
täckt av löss. ”Hönslöss dör snart på oss
människor” tänkte hon, men hon plockade en, två,
tre tjocka löss, bleka som vita maskar, alldeles
intill örat och på pannan. Hennes hjärta snördes
åt av en oändlig vämjelse. Elden hade slocknat;
hon blåste liv i den. Det var nu alldeles mörkt
och hönan var fortfarande rå och allt hon tog i
när hon rörde sig blev svart och hon tyckte att
varje por i hennes hud togs i besittning av en
lus. Hon sprang mellan grönsakerna och
fruk
ten, saltade frukten och sockrade grönsakerna.
Soppan hade hon satt på för tidigt och steken
för sent. När Sol kom hem och han i köket fick
se en lång skepnad med större och svartare
händer än någonsin och upptäckte den
fjäderhamn Malvina var iklädd, började han ropa:
”Nu mina flickor, är det inte längre en åsna
utan en struts ni har till mor!”
Men småflickorna var inte längre så små att
de kunde skratta åt det. Kusinerna kom och de
fick lov att ta emot dem. De fördes in i ”stugan”.
Den yngsta dukade framför dem och satte några
blommor i en pyts, men den äldre, som var
känsligare, höll sig förödmjukad undan. Hon
försökte borsta ren sin mor, tvätta henne i
ansiktet och reda upp hennes rufsiga hår, men
Malvina som var helt upptagen av matlagningen
”kryssade” ständigt, som hon sade, gick av och
an, förtvivlad över att Gud hade övergivit
henne och över att hon var så oduglig och
anskrämlig och ändå tvungen att uppträda inför
de tre spydiga kusinerna, följd av Sols
speglo-sor. Hennes astma blev ännu värre: ”Nu flåsar
j ag som en bangona” sade hon. Ingen visste vad
en bangona var, men alla såg hur hon flåsade.
Sol hade redan två gånger kommit ut i köket
för att säga åt henne att det var på tiden att hon
visade sig. Den första gången var han otålig,
den andra gången var han vred. Till slut steg
hon fram, med sina alltjämt kolsvarta händer
framför sig och på axlarna och i håret satt
dunet fortfarande envist fast. Med en
snirklande handrörelse underströk Sol de löjliga
detaljerna och föreställde henne högtravande för
gästerna. ”Småflickorna” grät över att se sin
mor gråta och den äldsta kände sig illamående.
Soppan kom in: det var en rissoppa. Den hade
stått på elden så länge att man skulle ha behövt
kniv för att skära sönder den. Gästerna
knuffade på varandra och sparkade varandra på
fotterna under bordet. Varje gång de gjorde det
anade Malvina och hennes äldsta dotter det,
medan den yngsta spärrade upp ögonen inför
denna ”nattvard”. Malvina lyfte inte ofta sin
högra hand ur knät upp i ljuset för att föra en
sked till munnen, men varje gång
genombor
178
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
