Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - C. G. Bjurström: Marcel Jouhandeau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. G. BJURSTRÖM
undran för själen svarar hans ömhet för sin
hjältes otympliga kropp. Och lika väl som det
groteska aldrig förminskar det sublima, lindrar
det triviala aldrig det djävulska.
3
Monsieur Godeau
På samma sätt som det sublima i
Jouhan-deaus värld kompletteras av det groteska,
åtföljes hos honom mystiken av ironin. ”Histoire
ironique et mystique” skulle kunna stå som
rubrik över hela hans verk. Vad denna ironi
innebär kan ingen bättre än han själv säga oss:
Jag vet att inånga kommer att bestrida att det finns
så mycket som ett uns av ironi i det jag skriver. Det
räcker alltså inte med att jag säger att där inte finns
någon ironi annat än där det finns mystik, utan jag
måste dessutom ge en definition på vad jag menar
med ironi: det är en friare inställning till Gud än den
man brukar inta, ett friare sätt att umgås med det
övernaturliga. Men denna säregna nonchalans som
pendlar mellan familj aritet och oförskämdhet,
utesluter visst inte vördnaden och ersätter ingalunda
tillbedjan, utan uppväger, understryker och framhäver
dem snarare än den minskar deras allvar och djup,
som tvärtom ökar i och med att själen, mitt i dessa
uppmjukningsövningar förblir söndersliten. Ironin är
ett sätt att plötsligt behandla det innersta inom sig
med den största objektivitet, att anlägga en bitter
likgiltighet inför det man håller mest kärt, att plötsligt
ta avstånd från det man erfor med den största lidelse
och den djupaste ångest, samt att visa det en
oemotståndlig kyla. Den består i att anlägga ett tonfall av
förslagen skepticism för att tala om det som är föremål
för ens naivaste tro, att en stund med torrt, profant
och nästan hädiskt öga betrakta det man vanligtvis
anser för heligt. (”Essai sur moi-méme”.)
Detta pendlande mellan hängivelse och
kritik, mellan mystik och ironi påminner på sätt
och vis, fastän på ett högre plan, om den bland
många fransmän ofta förekommande fruktan
att verka löjlig genom att ta sig själv på allvar
eller genom att visa sina känslor för öppet.
Samma oupphörliga själviakttagelse, som tycks
utesluta all spontaneitet finner vi i protestantisk
version hos Gide. Men medan humanisten Gide
ibland erkänner sin vilsenhet söker
Jouhan-deau, mystikern, att övervinna sin kluvenhet i
ett självmedvetet och ändå patetiskt trots allt.
Denna ”ironi” inkarneras i Jouhandeaus
verk av den egendomlige och oroande
Monsieur Godeau som betecknande nog först
infördes i novellen ”Les Pincengrain” som en
karikatyr av författaren. Jouhandeau har
emellertid låtit sig alltmer och mer fängslas av sin
diaboliska alter ego och när han i ”Essai sur
moi-méme” låtsas tillskriva Monsieur Godeau
sina mest komprometterande skrifter t.ex. ”De
1’abjection”, ”Algébre des valeurs morales”
eller de homosexuellt inspirerade ”Amateur
d’imprudence”, ”Eloge de 1’imprudence”,
”Ca-hiers de Don Juan” etc. har han i själva verket
sedan länge resorberat sin egen spegelbild,
samtidigt som han på sätt och vis tycks ha segrat
över detta sitt ”onda jag”.
Monsieur Godeau är nämligen en sorts svart
ängel, en satanisk gestalt, som dock äger en
viss resning, en viss renhet. Han strävar efter
den ”Conquéte de soi-méme” som utgör
centralpartiet i ”Monsieur Godeau intime”, han sätter
sin Själ och Sanningen över allt, han vill uppnå
den renhet som består i att ”till intet pris missta
sig beträffande sig själv eller det man älskar”.
Det är ett tillstånd som har mycket litet
gemensamt med den konturlösa, omedvetna och
viljelösa oskulden.
För att finna sig själv äger Monsieur Godeau
inget annat medel än att mäta sig med Gud. Han
betvivlar nämligen aldrig Guds existens, ty för
honom är Guds existens betingelsen för hans
egen existens som fri och odödlig människa.
Utan Gud skulle han hamna i rena
determinismen anser han.
Hans ”ironi” eller skall vi säga
frihetsläng-tan, driver honom emellertid inte att finna sig
i Guds kärlek, som han heller aldrig
ifrågasätter, utan att uppta kampen med Gud. De vanliga
moralbegreppen är visserligen enligt honom
utan relevans, det som räknas är själen som
förblir sig lik vare sig man hänger sig åt dygden
eller lasten, men han föredrar dock.att gentemot
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
