Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - C. G. Bjurström: Marcel Jouhandeau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARCEL JOUHANDEAU
Med vilka glasögon, med vilket speciellt
intresse har då Jouhandeau sett på sin omvärld?
Vi får en aning om det i hans beskrivning av
Madame Pö och hennes döttrar:
De var nästan de enda som ägde denna ”låga”, denna
”dunkla eld” som är utmärkande för Chaminadour,
denna brinnande, hemliga lidelse att leta reda på vilka
vackra eller frånstötande hemligheter som gömdes i de
själar bland vilka de levde eller hade levt. De var för
övrigt lika ivriga att berätta dem. De ägde ett
underbart väderkorn och förbisåg aldrig en enda väsentlig
detalj. Oförskräckt gick de ens värsta fel inpå livet,
men samtidigt kunde de sträcka vapen och falla på knä
för vissa olyckor eller vissa förtjänster. (”Essai sur
moi-méme”.)
Detta är egentligen ett självporträtt.
När Jouhandeau var tio år gammal fick han
en flick-kamrat som hade gått i skola hos
kar-meliternunnorna och som i hans händer satte
böcker av mystiker som Juan de la Cruz. Han
önskade länge bli präst och trots att han aldrig
fullbordade den utbildning han påbörjade, har
han förblivit präst. Balzac betraktade
människan som en social företeelse eller som ett
naturfenomen, Jouhandeau betraktar henne
som en själ. Han är en självutnämnd biktfader
som ger absolution eller föreskriver botgöring.
”La jeunesse de Théophile” bär underrubriken
”Histoire ironique et mystique” och på det
mystiska draget i Jouhandeaus berättelser kan
man inte ta miste.
Det finns ingenting som liknar böner såsom mina
berättelser. Gud är premisserna, Människan
slutledningen. Jag skiljer dem aldrig åt. Utan Gud är
Människan oförklarlig. (”Essai sur moi-méme”.)
Hans böcker är också historier om frälsning
och förtappelse och funnes inte den plötsliga
helgongloria som på slutet kröner en del av
hans gestalter, skulle många av hans berättelser
verka outhärdligt grymma. Få författare har
med en sådan nästan sadistisk intensitet
beskrivit hur en människa sakta krossas under
motgångar, olyckor, förtal och elaka anslag. Men
när de står där fullkomligt utblottade och
övergivna, kommer apoteosen och de får denna
oförlikneliga resning som är så egen för
Jou
handeaus gestalter. Men förtappelsen äger inte
mindre majestät än frälsningen. Mördaren
Clo-domir, tjuven Prudence Hautechaume äger
något av samma oskuld som en Malvina och
även de direkt frånstötande gestalterna som
Barberine Pö eller Dembidonne krönes av en
sorts svart helgongloria.
Det Jouhandeau sätter högst är nämligen
inte godheten eller moralen utan själen.
Det som gör att en individ är sig själv och icke en
annan, det som utgör hans ”specifika ’egenskap’ har
ingenting med hans moral att göra.” (”Algébre des
valeurs morales”.)
Denna ”specifika egenskap” tycks för
Jouhandeau vara detsamma som själen eller
åtminstone ett uttryck för själen, som är något evigt
oföränderligt. Det Jouhandeau predikar är en
jansenistisk predestinationslära. Huvudsaken
för honom är att varje människa, liksom
Malvina, lever och dör enligt ”sitt ödes logik” och
Jouhandeau hyser inte mindre beundran för
den konsekventa ondskan hos en Barberine Pö
än för den innerliga enfalden och det hjärtats
oskuld man finner hos Malvina.
Hans gestalter hyser också alla denna djupa
självaktning, den vördnad för sin egen, eviga
och oersättliga själ som Jouhandeau anser
utmärkande för sin mors släkt och som han
förvisso själv äger.
Det som gör hans gestalter så imponerande
är att de är ”sig själva” ända till det
övernaturligas gräns och att de redan därigenom står i
förbindelse med evigheten.
Det sublima hos Jouhandeau åtföljs nästan
alltid av en grotesk sida. Han berättar själv
att han alltid ser både sig sj älv och andra som i
en tredelad spegel, där man på en gång ser sig
framifrån och från båda sidor. Har han så
tecknat den sublima profilen erfar han en
oemotståndlig lust att rita även den groteska
för att återställa jämvikten och sanningen.
Men de groteska, starkt uppförstorade drag han
förser både sina gestalter och själva
berättelserna med, är egentligen för honom ett sätt att
närma sig de sublima dragen och mot hans
be
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
