Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - C. G. Bjurström: Marcel Jouhandeau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. G. BJURSTRÖM
det Onda. Jouhandeau har själv öppet skildrat
sina homosexuella känslor och förbindelser i
”De 1’abjection”, ”Garnets de Don Juan”,
”L’amateur d’imprudence” och ”Chronique
d’une passion”, den mest brinnande
kärleksroman Jouhandeau skrivit. Dessa böcker,
liksom historien om hans uppväxttid mellan en
avgudad mor och en fruktad, viril far samt den
förkärlek med vilken han i
Chaminadour-berät-telsen skildrar kvinnor och i allmänhet gjort
dem till antingen olyckliga, förtryckta och smått
löjliga gestalter eller ondskefulla megäror,
skulle säkerligen erbjuda en psykoanalytiker
ett rikt studiefält och dr Stokker har även gjort
en antydan till en dylik studie i ”L’amour
interdit”. Men det som j ag här mest fäster mig
vid är att Jouhandeau icke är homosexuell utan
bisexuell och på detta område visar samma
kluvenhet som på andra. Och till sist är det ju
fördjupningen av konflikten som är det
intressanta och gripande.
Även i sina homosexuella berättelser
framhäver Jouhandeau framför allt sig själv och
icke föremålet för sin böjelse som t.ex. Genét
gör. Vi återfinner vidare det drag av
självplågare vi redan sett i hans förhållande till
Elise och hans förbindelser tycks ha kryddats
av det faktum att de dels var ”förbjudna”, dels
även innebar ett schackdrag i striden med Elise.
I ”Chronique d’une passion” undrar hans vän
J. St. ganska klarsynt om Jouhandeau inte med
flit framkallat upptäckten av deras förbindelser
samt den slutliga katastrofen. Signifikativt är
även att Jouhandeau här först lockats av den
beundran J. St. hyser för honom och att det
porträtt denne målat av honom, och som Elise
skär sönder i ett anfall av svartsjuka, spelar en
så viktig roll i berättelsen.
Det verkar alltså som om det, trots den
otvivelaktiga uppriktigheten i hans känslor för sina
vänner och sin hustru, vore sig själv
Jouhandeau ständigt söker i kampen med Elise, i
lidandet, i det Onda, i kampen med Gud. Han
avundas och beundrar dem som kan ”vara sig
själva” utan att ställa sig några frågor. Men
han, som ständigt iakttar sig själv, lyckas inte
”vara sig själv nog”. Därför söker han i Elise
och i Gud motståndare som ger honom själv en
gestalt, samtidigt som han längtar efter ro och
vila. Han, som är ”1’Amateur d’imprudence”
är inte så oförsiktig att han ger sig hän i kärlek
till någon, inte ens till Gud, denne Gud som
aldrig släpper honom och som ändå inte kan
bryta hans ensamhet:
Gud är närvarande i mina synder, liksom i den
ensamhet som skapats för honom. Han följer mig, han
omfamnar mig, han bestormar mig med frågor, han
sluter mig i sitt grepp. Gud ensam är närvarande i
helvetet tillsammans med mig i evighet. Han tvingar
mig att fortsätta att leva när jag ville dö. Han står
ansikte mot ansikte med mig, liksom Jord och
Himmel står ansikte mot ansikte mot varandra. Jag är Guds
pendang, hans make, den enda fruktansvärda
motståndare Han har. För evigt står Guds kämpe upprätt
inför Guds ansikte, i det hat vars dialog trots Honom
ännu är kärlek, en kärleksdialog, den vackraste
kär-leksdialog som finns, som innehåller förtvivlan och
evighet, den mest lidelsefulla dialog av alla. Dialog
eller Monolog? Den enda Monologen. (”Psaume
central” i ”M. Godeau intime”.)
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
