Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Rainer Maria Rilke: Sjunde Duinoelegin, i svensk tolkning av Arnold Ljungdal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAINER MARIA RILKE
SJUNDE DUINOELEGIN
I svensk tolkning av
ARNOLD LJUNGDAL
Ej för att övertala mer — för att locka och ömt beveka —
höjs du, min sång, fast din ton ljuder klar som fågelns
där han lyfts av det stigande året och nästan tycks glömma
att han är knuten till artens liv och inte ett ensamt hjärta
som har slungats på måfå ut i glädjens förtrogna himmel.
Ack, liksom hans, så kunde väl även ditt lockrop
nå en väninna som osedd lyssnar och värmes
tills ett gensvar långsamt tar form i hjärtat
som din dristiga känslas lågande motpol.
Våren skulle förstå det. Och skulle, överallt, villigt
föra ditt budskap vidare. Först några korta
tvekande slag som under växande stillhet
slutes in i en klar och bejakande dag.
Sedan trappstegen uppför — ropandets trappsteg — till framtidens
drömda tempel: och sedan drillen, fontänen,
som med sin längtans stråle redan i förväg förnimmer
spelets ebbande fall. Och därframom, väntande, sommaren.
Inte blott varje sommarens morgon som stiger
över gryningens tröskel, inte blott dagens
ömma omsorg om blommornas ans och om träden
där de prunkar i mäktig, fullgången prakt.
Inte blott de spirande krafternas andakt,
inte blott vägarna, inte blott gräset om kvällen
eller den klarnande skyn, sent, efter en åskby
eller sömnen som nalkas så mjukt som en aning:
nej, utan nätterna! Sommarens höga
nätter, och stjärnorna, jordens stjärnor.
O att en gång vara död och oändligt fatta dem,
alla stjärnorna: ty hur, hur, hur glömma dem!
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
