Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Axel Strindberg: Gunnar Heiberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR HEIBERG
säger Skavlan. För Heiberg var det visst inte
bara att vänta på premiärer. Han hade en
eländig ekonomi; ända tills på ålderdomen då det
flöt in pengar i oförutsedd grad. Så var det
journalistiken han fick försörja sig på, under flera
perioder. Tidvis var han teaterkritiker, en av de
främsta i Norden, en inträngande analytiker;
lyhörd regissörsbegåvning ägde han dessutom,
och kunde dra nytta av här med. Som politisk
essäist gjorde han kanske ändå större insats
— Dreyfus, 1905 o.s.v. Men allt detta, som för
ögonblicket kunde skänka tillfredsställelse, var
ett hinder och ett nödfallsmedel. Under sin fulla
mognads dagar bad han en gång sitt förlag om
trehundra i månaden för ett år framåt — ”så
jeg kan slippe å vaere först og fremst
journalist, og få realisert den umåtelige beholdning
av dikterverker som jeg holder på å sprekke
av”. Det gick inte alls. Han var då upptagen
med planer och skisser och projekt till sexton
skådespel. Men det ansågs inte värt insatsen.
Emellertid är det fel att tänka sig Heiberg
som en isolerad och förgrämd man. Han hade
en både frodig och raffinerad vitalitet; en
sällskapstalang, kvick och okynnig, som charmerat
otaliga beundrare och beundrarinnor. Som
oppositionsledare i allehanda sammanhang har
han också vunnit de ungas uppskattning.
Litterär anknytning markeras här av namn som
Nils K jaer, Helge Krog, Sigurd Hoel, Nordahl
Grieg, Hans Heiberg. Det kan nämnas att
”Bal-konen” översattes av Hjalmar Söderberg; där
fanns mycket gemensamt.
Det har sagts, att Gunnar Heibergs satiriska
skådespel saknar patos: ”hans vrede äger intet
patos, däremot alla föraktets
uttrycksmöjligheter” (Kristian Elster). Motsättningen verkar
nog ganska gjord. Och karaktäristiken är för
Heibergs del mycket illa anbragd. Denne rebell
från barnsben var en lidelsefull försvarare av
tankefrihet, rätt till individuell utlevelse. Där
går en obruten linje från hans ungdoms dagar,
då ”Tante Ulrikke” tillkom, över den upprörda
tid då ”Kong Midas” utvisslades och diktaren
själv nere på scenen gjorde sin röst hörd: ”Et
leve for fri kunst, for fritt ordskifte, heri også
Gunnar Heiberg och Johanne Dybwad
innbefattet piping her i landet — et ordskifte
som er helt fritt, uavhengig av ethvert politi,
politisk politi, klerikalt politi, moralsk politi. . .
og ned med alle dem som hindrer eller setter seg
emot eller ikke forsvar er det fri ordskifte!” —
och fram till förra efterkrigstiden, då denne
Nansens landsman framförde en kraftig protest
mot ententens förslag om hungerblockad mot
Ryssland: ”— idéen sulter vi ikke ihjel! Idéer
liker sult. For da smitter de best.”
Under Dreufysprocessen engagerades han
såsom en av dem för vilka ”individet, individets
rett og gjennem denne rett nye
samfundsformer . .. står som mål og verdensrettferdighet”.
Han sysselsatte sig överhuvudtaget mycket med
problemet samhälle-individ. Hans stora patos
gällde människan och hennes villkor: då också
i samhälle och familj, i förbindelser,
äktenskapliga och andra. I ”Tante Ulrikke” (1884)
tog han, här djärvare än Ibsen, upp
arbetarfrågan till scenisk motivgestaltning. Till
sam-hällsdramatiken hör också ”Det store lod”,
”Harald Svans mor”, ”Kjasrlighed til naesten”.
Möjligen kan hit räknas också vissa av de
erotiska styckena, ”1 frihetens bur” t.ex. Tydligt
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
