Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Axel Strindberg: Gunnar Heiberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AXEL STRINDBERG
GUNNAR HEIBERG
”Tvers over Nasjonalteatrets fasade står
nav-nene: Holberg—Ibsen—Bj0rnson. Det kunne
like godt ha stått: Holberg—Ibsen—Heiberg.”
Så slutar Skavlan sin stora biografi över
Gunnar Heiberg, och det är ett mycket gott uttryck
för hans attityd till detta levnadslopp och
litterära öde. Visserligen lär det aldrig bli aktuellt
att byta den ena gubben mot den andra, så som
här antytts möjligt; men att dessa bägge väl tål
att ställas opp mot varann som dramatiker
eller bredvid varann, är nog mångas åsikt;
numera. Stöd för en sådan värdering av Heiberg
ger nu den nya biografin i hög grad, genom sin
analys och dokumentering. Den håller för
övrigt en utmärkt balans mellan litterär utredning
och personhistoria. Det är en fyllig och levande
skildring, intim och närtecknad, och samtidigt
i sin helhet verkligen inställd på väsentligheter.
I sin frisinta anda är det ett verk som är
diktaren fullt värdigt och visar just de kvaliteter som
Gunnar Heiberg själv satte så stort pris på hos
Ibsen: respekt och respektlöshet. Skavlans höga
uppskattning av Heibergs dramatiska konst
utesluter inte en del kritik; han står på en gång fri
och nära. Det gör att man lyssnar på honom
med tillit. Och man engageras ovillkorligt i det
öde som här återges.
Gunnar Heiberg fick starkt uppleva, hur de
spänningar han gestaltade, reflekterades av
publiken. ”Jubel- og pipekonserter” mötte
honom, på scen och annorstädes, livet igenom.
Åtskilliga av hans skådespel uppfördes mycket
sent. Urpremiären på ”Gerts have”, till
exempel, dröjde i tjugufem år. Men han kom ju
fram i rimlig tid också, ibland, och satte
känslorna i omlopp. Det var vad han syftade till,
Einar Skavlan: Gunnar Heiberg. Aschehoug & Co.
1950.
och därför blev detta oändliga väntande så
plågsamt. Han ville nånting med sin konst.
Nu berodde nog motståndet, som Skavlan
säger, till stor del på honom själv. Han
utmanade, retade och spetsade folk som han ville åt.
Partiman var han knappast, men partitagare;
och en lidelsefull satiriker. Hans första skrift
gjordes samman med Hans Jaeger -— han
hörde alltså från början till
Kristiania-bohe-men, denna fasa för alla goda medborgare den
gången. Men åttitalet segrade ju? Litterärt, men
visst inte socialt. Det var typiskt, att till hans
största bekymmer som ung teaterchef i Bergen
hörde hotelserna från ”sparebanken og
brenne-vinssamlaget” om indragning av det
ekonomiska stödet åt teatern: om nämligen
repertoaren inte rättades efter bidragsgivarnas
speciella smak. Här förekom gång på gång direkta
ingrepp i teaterns dispositioner, styrelser kom
och gick, Heiberg kom och gick; och kom igen
— och gick sedan definitivt, då man hindrade
honom att uppföra BjOrnsons ”Kongen”.
Mot den mentaliteten förde han en fejd som
varade livet ut. Som publicist; som dramatiker.
Han var bäggedera. Och det var väl också en
sak som tog emot och som försinkade hans
genombrott. Att en dramatiker samtidigt är
romanförfattare, eller till och med lyriker, det
anses bara i sin ordning. Men den heibergska
varianten har en del gott folk haft svårt att
förlika sig med. I opposition mot vedertagen norm
och värdering arbetade han ju på en utvidgning
av dramats möjligheter. Och det hette att han
”syndede mod alle jevne Regler for dramatisk
Poesi”. Och som polemiker gick han hårt fram.
Han var i mångas tycke en obehaglig man.
Motståndet blev därefter.
”Ä skrive skuespill — det betyr å vente”.
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
