Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
av
EBBE LINDE
Christopher Fry
har på de senaste åren hastigt gått upp till
Englands mest uppmärksammade moderna
diamatiker, T. S. Eliot inte undantagen. När
Fry år 1947 introducerades i Sverige på
Göte-borgsstudion, med ”Kärleksgåvan”, som
senare också givits av Uppsala studentteater, så
fanns ännu nästan inget tryckt av eller om
honom i någon engelsk tidskrift; nu desto mer.
Kritikerna tänder rökelse för hans poesi
(”slösande” är det oftast använda epitetet om den),
och den stora publiken tävlar sen ett och ett
halvt år att fylla salongerna när hans komedier
spelas och efteråt försäkra sig ha senterat deras
skimrande elegans och litet skruvade
akademiska skämtlynne. Det har så att säga blivit
Londons probersten å la mode på bildning.
Utan tvivel är han också en sällsam fågel i
den engelska teaterskogen, med egen profil.
Man får gå långt tillbaka i litteraturen för att
finna hans fränder, i vissa hänseenden kanske
ända till Lyly och hans euphuism. Metaforen
är hans medium, paradoxen hans livsluft.
Onekligen har han poetiska vingar, som
Pega-sus, och det glittrar av dem, men det är
rimfrostglitter, utan hjärtats värme. Ett (i bästa
stunder) förtrollande cerebralt fyrverkeri, en
bländande formuleringsglädje utan djupare
engagemang i det formulerade. Hans text är
i de nyare verken på alla händer så packad,
att inte säga överlastad, med bilder och
tvärvändningar, att den tangerar, ofta överskrider,
gränsen till jargong. För symboler i den
mening ordet haft sen Ibsen och Maeterlinck har
han ingen användning. Däremot gärna för
dubbeltydigheten, alltifrån de enkelmodigaste
vitsar ända till blixtsnabba glimtar ut över
oväntade själslandskap. Som T. S. Eliot och som hela
den kinesiska litteraturen arbetar han ymnigt
med lärda allusioner och dolda citat, som kan
vara lustiga för blåbärsplockaren att spåra och
besuga; men han aktar sig noga att någonsin
göra dem väsentliga för förståelse av
sammanhanget, och undgår därför den förebråelse för
obegriplighet som tekniken i fråga brukar dra
med sig. Över huvud är den kallblodiga
beräkningen på flera publikskikt med skilda
fattningsgåvor nog en av hemligheterna med Frys
stora yttre framgång. När hans senaste pjäs
heter ”Venus Observed”, så är det en
skämtsam förvrängning av Thomas Otways pjästitel
”Venice Preserved” från år 1682. Det är väl
inte mycket större bråkdel av
Westend-publi-ken, som värms av det, än det skulle vara av
svenskarna om en ny komedi kallades
”Konungens kanelstycke”, eller något lika
vimsigt; men alla kan i alla fall fatta
dubbeltydigheten mellan astronomiskt och lätt
voyeurbeto-nat erotiskt i namnet. När i samma pjäs
gentle-mannaastronomen artigt bjuder en dam ett
äpple och den hysteriska varelsen skjuter det
pang i bitar med sin dragna revolver, så är det
komiskt i och för sig, och var och en kan skratta
både åt skottet och damens flugiga ursäkt
ögonblicket efteråt: ”Ä förlåt, det var tanklöst av
mig... ni kanske hade velat ha det att äta?”
Allusionerna på Wilhelm Tell och Erisäpplet
däremot går kanske menig man förbi, de är så
att säga avsedda för den inre kretsen; men det
är i så fall inte värre med det, spelet löper
vidare för onda som för goda. I ”Kvinnan bör
inte brännas” (”The Lady’s Not For
Burn-ing”), som den 23 febr, började köras på Lilla
Dramaten, är det enklaste bondkomik för de
obefintliga raderna, när soldaten Thomas
Men-dip gång på gång avbryter alla förhandlingar
med att handgripligt insistera på att genast
hängas. Inget blir förstört om skrattsalvorna
häftar vid den grova effekten. Men de kräsnare
soulageras med att kanske komma att tänka
på våra dagars envetna kulturpessimism, en
bitanke som, utan att på något sätt vara
genomförd, en gång får blomma ut i starka och
extatiska ord:
”Jag skall hängas. Jag är värd det. Räcker inte mord
för den medaljen?... Sir, hela ert liv
är piskat av skräck för att få onda drömmar.
Vad ni förstår med kärlek är rädslan för er själv;
er världshistoria är historien om den omöjliga skräcken
för att en möjlig fiende möjligen kunde hoppa ur
något möjligt mörker ...
215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
