Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Det kan inte hjälpas att förtroendet ökar inför
en sådan förkunnare — under förutsättning
att man slipper intrycket av exhibitionism, och
från all sådan är Lidman fjärran. — Vidare är
han ärlig nog att inte skylla världens andliga
elände på ”de onda”, utan på de kristna själva,
som inte är kristna tillräckligt. Sådana
sanningar är pinsamma att uttala och att lyssna
till, men de är befriande, om man verkligen
har mod att acceptera dem. Lidman har
ingenting till övers för det kristna auditorium som
vill ha ”uppbyggelse” och vaggas till ro av de
lättuttalade orden: ”lämna dig åt Gud. Tro på
Gud så blir det bra”. I stället har han
erfarenhet av det Ordets svärd som är ”skarpare än
något tveeggat svärd”, ”en domare över
hjärtats uppsåt och tankar”.
”Stjärnan som tändes på nytt” är ett antal
predikningar och tal från de senaste åren,
samlade i bokform. Det talande ordet tål inte alltid
trycksvärtan. Men Lidmans betraktelser har
dels den muntliga framställningsformens liv
och lättillgänglighet, dels den konstnärliga
prosans fulländning. Det är sällan man läser
ett språk av sådan kvalitet. Och med tanke på
den religiösa miljö där han så länge haft sin
verksamhet konstaterar man med särskild
lättnad frånvaron av det ”Kanaans tungomål”
som onekligen för den utomstående är en
pinsam företeelse. Gunnel Vallquist
LIVETS SVINDLANDE
TILLFÄLLIGHET
Sven Rosendahl: De tysta nätterna.
Illustrerad av Arne Lundell. Tiden 1950. 9: 50.
Det är förvisso svårt att skriva om
människor men man kan fråga sig om det inte är
minst lika svårt och ur vissa synpunkter svårare
att skriva om djur. Infallsvinkeln när det
gäller människor kan ändå beräknas med hjälp
av en psykologi som inte bara behöver rätta sig
efter grova, yttre måttstockar utan också har
tillgång till drömmens och det undermedvetnas
mer fingraderade uttrycksskalor. I fråga om
djur är man ju däremot helt hänvisad till
ut-vändiga beteenden. Söker man trots allt på
inlevelsens väg nå fram till en intimare, djupare
förståelse måste man omedelbart gripas av
tvivel. Är det verkligen i något väsentligt
avseende möjligt att tränga in i djurens
verklighet? Måste det inte självklart förbli renodlat
mänskliga reaktioner och begrepp man
de
monstrerar? Kan det verkligen någonsin bli
tal om någon egentlig kommunikation mellan
människa och djur, en hemlig dimensions
gränsöverskridande gemenskap? Måste det
inte alltid bara bli fråga om gissningar och
hugskott? Stöter man inte naturnödvändigt på
en mur som bara förmedlar fjärrekon och
skuggspelseffekter ?
När man läser Sven Rosendahls senaste bok
”De tysta nätterna” med den anspråkslösa
undertiteln ”En bok om grävlingar” är det
onekligen frestande att besvara dylika frågor
positivt. I alla händelser kan man svårligen tänka
sig att de möjligheter som står till buds skulle
kunna förvaltas vare sig på ett sannare eller
mer suggestivt sätt. Det finns framför allt
ingenting av ansträngdhet, av otymplig avsikt
i Rosendahls djurporträtt; han har iklätt sig
identifikatorsrollen med en oöverlagd
naturlighet som nästan helt upphäver den
ofrånkomliga illusionskaraktären. Med samma
självklara säkerhet som grävlingen följer
vittring-ens alla komplicerade slingor letar han sig in
i naturvärldens alla gåtfulla vindlingar. I
mångt och mycket kan Rosendahl härvidlag
starkt påminna om filmdiktaren Arne
Sucks-dorff: samma visuella besatthet och
vindsnabba karakteriseringskonst, samma förmåga
att förvandla det underbara till något
självklart.
Det djurdrama som utspelas upplevs
intensivt inifrån, liksom med djurens egna sinnen;
det nedärvda instinktmönstret bakom det
spontant vildvuxna har Rosendahl fångat med
enastående skärpa och nyansrikedom.
Grävlingen, detta sällsamma mellanting mellan gris
och katt med sin hårda gummikropp svällande
bakom det vaksamt vasstandade
insektshuvudet, är om man så får säga huvudperson.
Kretsloppet av dov vinterdvala och upprymda
sommaräventyr, av hetsande vårhunger och
tung höstmättnad binder samman en rad
utsökta grynings- och skymningsstämningar.
Några scener har särskild lyskraft: födelsen i
jordkulan, ett skeende av tyst, mörk, elementär
värdighet samt striden med jättehunden,
pendlande mellan slug millimeterstrategi och
plötsligt vanvettsraseri. Den värld som grävlingen
lever i är över huvud en värld av grymmaste
existenskamp, fläckad av blodsdåd, hetsad av
hunger och begär, brutaliserad av den
hänsynslöst starkaste. Men samtidigt också trots allt en
egendomligt oskuldsfull värld, överskimrad av
skapelsemorgon, oberörd av alla nervösa
tillfälligheter, vilande som i en väldig kupad hand.
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
