Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
frågan: vad ska det bli av Araben, finns det
ingenting att göra? ”Dom i ungdomsmål” hör
till de böcker man gärna vill ska läsas, särskilt
av dem som har så svårt för att förstå. Den har
kanske inte några stora litterära förtjänster
men är lättläst och välskriven. Och den ger en
riktig och nyanserad bild av en grabb och hans
problem. En grabb man bör lära känna och
problem man inte får undvika.
P. A. Fogelström
FRUSET
Mårten Edlund: Den. frusna våren. Bonniers
1950. 12: 50.
Mårten Edlund har länge nog fått höra att
han skriver bra men inte har någonting att
skriva om. Hans nya — tredje — roman jävar
inte omdömets trista sanning. Den är skickligt
berättad i ett (numera) ganska konventionellt
maner. Den röjer också ett mera ambitiöst
verklighetsstudium än det som Edlund förut
har bemödat sig om. Ändå är den i stort sett
bara yta, en glättad och ställvis inte så litet
halkig yta. Om Edlund har haft någonting att
skriva om den här gången, så har han i varje
fall inte fått ut mycket ur ämnet. Och det gör
inte någon skillnad.
Titeln ”Den frusna våren” symboliserar den
utvecklingskurva, som romanen tecknar till en
i grunden rätt godtycklig punkt: den där
skolynglingen Sven Brinkman relegeras för snatteri
och blir skogspraktikant (eftersom han i alla
fall måste syssla med någonting). Författarens
mening är att visa dels orsakerna till att Sven
väljer en så betänklig form av pubertetsuppror,
dels orsakernas orsaker, dvs. det förhållandet
att fadern har blivit nervös och besvärlig på
grund av a) felplacering i livet, b)
skuldkänslor mot en syster som utan hans vetskap
har haft en helvetisk uppväxttid. Sven irriteras
redan vid späda år av fars oberäknelighet, han
fryser till och blir småningom medveten om
sin ”blinda fläck”, känslokylan. Processen har
påskyndats av en flickas död: när Sven var 14
år skulle han Egga med henne och
misslyckades, hon lovade återkomma nästa sommar men
gick och drunknade på våren, vilket gav Sven
ett cyniskt perspektiv på de sexuella tingen.
Gossen får omsider dåliga kamrater, och när
fadern en gång beskyller honom för tjuvnad
återstår inga hämningar i den vägen. Sven blir
fast och författaren lämnar honom på tåget
norr ut, där han (Sven) sitter och undviker
att betrakta ett par snygga ben nedanför
bänken mittemot.
Det finns saker i boken som är riktiga:
solglittret kring några ferieveckor och minnet av
en älskad hund, stämningar av skoltristess och
småstadsledsamhet, några bilder av skräckfylld
svendom och dansbaneeländig kärlek. I
samtliga fall kan man utan att vara tjatig påtala
en viss ensidighet i författarens attityd, men
det är en starkt upplevd och säkert förmedlad
ensidighet. Det viktigaste, orsakerna och
orsakernas orsaker, är däremot slappt upplevt och/
eller osäkert förmedlat. Varken förloppen eller
deras slutresultat klargörs tillfredsställande.
När boken slutar vet läsaren ingenting om vad
som rimligen kan tänkas ske med Sven
framdeles, om frågan ens väcker något intresse.
Determinationerna har förblivit abstrakta,
döda. Tåget dånar över en bro och genom
skogar som börjar bli gröna. ”Men i klyftor och
bergsskrevor lyste det ännu vitt av snö. Dit
nådde inte solen.” Det är bestämt i en sådan
klyfta Mårten Edlund befinner sig efter att ha
fallit framåt med ”Den frusna våren”. Det är
tråkigt men tydligt. Bengt Holmqvist
SAMHÄLLSKRITIKER
OCH STILIST
Astrid Pettersson: Född utan själ.
LT 1951. 8: 75.
Sven O. Bergkvist: Sommarbarn.
Bonniers 1951. 8: 50.
Astrid Petterssons debutroman heter
”Född utan själ”. Egentligen är det knappast
fråga om någon roman utan om ett
samhällskritiskt inlägg i krönikeform: en rad tablåer
med ett väldigt uppbåd av människor som
tvärsigenom de senaste två århundradena
illustrerar författarinnans sociala anklagelsetes.
Född utan själ är enligt gammal folklig
uppfattning den som är dövstum och vad Astrid
Pettersson vill säga är att den föreställningen
— åtminstone i symbolisk mening — hållit sig
levande ända in i våra dagar. Hon betonar
enträget de ingrodda fördomar och den nästan
föraktfulla nonchalans som ofta kommit dessa
stackars sjuka till del och såvitt en utomstående
kan bedöma förefaller de förhållanden hon
blottar i hög grad inbjuda till
reformatoriska krafttag. I alla händelser redovisar hon
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
