Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
sina kunskaper utan förhävelse och håller sin
indignation påpassligt fri från flåspatos. Med
litteratur har boken emellertid föga att skaffa;
därtill är den psykologiskt alltför ytlig och
stilistiskt alltför valhänt.
Sven O. Bergkvists lilla roman
”Sommarbarn” är däremot skriven med ovanligt fin
artistisk ekonomi och kanske är det bokens
avgörande förtjänst. Visserligen skymtar Aurell
och kanske än mer Tarjei Vesaas i bakgrunden
men Bergkvist har inte slaviskt följt mästarna
i spåren utan gör då och då avvikelser som
vittnar om ganska välberättigad självtillit.
Hans egen ton är omisskännlig om också inte
särskilt genomträngande: en lyrisk staccatoton
som ibland silhuetterar mot en egendomligt
hög rymd.
Det är en tragedi på landsbygden Bergkvist
skildrar eller snarare kommenterar och i
centrum för denna tragedi står postbudet Broberg.
I öppningsscenen har han just jagat i väg sin
sinnessvaga hustru och i slutscenen får han
veta att hon dränkt sig. Dessemellan vandrar
han ödsligt omkring i förhöstens dimma och
regn medan minnesbilderna glimtar till: främst
av hans och hustruns sommarlekar ute på ön
tillsammans med fantasibarnet Jan-Olof. Själv
framstår han närmast som ett slags
självisoleringens fanatiker, en hysterisk
ensamhetsmartyr; när han förjagade sin hustru var
det inte egentligen henne han drev bort utan
de människor som kletat sig fast i hennes
ögon...
Särskilt klar till innebörden är inte romanen.
Brobergs förhållande till hustrun är höljt i
tvetydigt dunkel och kan lika väl betraktas som
missriktad frälsningskärlek och som mer eller
mindre avsiktlig själssadism. Över huvud kan
man tveka ifall han bör uppfattas som ett
psykologiskt specialfall eller som en symbolstudie
i människans allmänna belägenhet. Väljer man
emellertid det förra blir hans högexplosiva
neuroskris tämligen fritt svävande i luften: de
antydningar man får av hans barndom är alltför
schematiska och räcker inte till för att
förklara katastrofutvecklingen. Man kan vidare
fråga sig om författarens bitterhet riktar sig
mot individen eller mot samhället, om han med
andra ord velat demonstrera en outhärdlig
social kvävningskänsla eller velat påvisa den
självförvållade och självtillräckliga tragedin
hos en extrem individualism.
Som helhet utmärks den lilla romanen
annars av en sorts sträv känslighet med kärvt
åskådliga bifigurer och uttrycksfullt
spar
samma scenanvisningar. Man minns den
närmast som ett pianosolo på prosa, präglat av
ett slags nyanserad monotoni eller atonalt
vemod. Carl-Eric Nordberg
ÄLSKAD I VENEDIG
Ernest Hemingway: Över floden in bland
träden. Översättning av Mårten Edlund.
Bonniers 1951. 11: 50.
Överste Richard Cantwell är en rätt hygglig
jägare, och berättelsen om hans sista kärlek i
Venedig är inramad i skildringen avenandjakt.
Han är en rätt hygglig jägare i femtioårsåldern,
och när hans bössa smäller faller några
andkroppar med en lätt duns mot den tunna isen
på den venetianska lagunen. När den sista
hjärtattacken kommit och han sitter död i bilen, har
han hunnit lämna sin sista order till chauffören,
ordern som anger vart bössorna skall lämnas.
Om livets trista villkor att ständigt löpa dödens
risk handlar rätt mycket av det som skrivits
av Ernest Hemingway. Om beredskap inför
döden handlar i rätt hög grad hans senaste
roman, hans första på tio år som nu kommit i
en elegant översättning av Mårten Edlund.
Att försöka reducera människornas liv till
dess minsta gemensamma nämnare, att försöka
avkläda begrepp som ”livets mening”,
”mänsklig storhet”, ”lycka” och ”anständighet”
illusorisk överbyggnad har varit den jätteuppgift
som den moderna, särskilt den moderna
amerikanska litteraturen har åtagit sig. Hemingway
hör till dem som drivit reduktionen längst.
Han har ibland gått så långt att han försökt
återföra det essentiella i en människas
personlighet till en enda princip: mod eller
fruktan. Att övervinna dödens välde genom att
övervinna rädslan för döden är ett gammalt
stoiskt program, ett filosofiskt program. Men
för Hemingways starkt individualistiska hjältar
har det inte minst gällt att övervinna
människornas välde genom att övervinna fruktan.
Överste Cantwell är en sådan hjälte. Och kanske
därför att han är en mogen man, en man i
författarens egen ålder, har Hemingway skonat
honom från ett av sina eminenta konststycken:
att visa att kärnan i en tapperhet kan vara
rädslan för att inte ha mod. Överste Cantwell
är — liksom en gång lord Byron — älskad i
Venedig. ”Man måste vara en frän gosse om
man skall bli älskad i den här stan, tänkte
översten. Dom har aldrig frågat mycket efter
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
