Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Hjalmar Gullberg: Den siste alexandrinaren. Dikter av Kaváfis i svensk tolkning - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR GULLBERG
DEN SISTE ALEXANDRINAREN
Dikter av Kavåfis i svensk tolkning
Inledning
På den tid då den store Palamas regerade
som diktarfurste i Athen — endast
Nobelguldet saknades i hans krona — levde i det
avlägsna Alexandria en poet vid namn
Konstan-tinos Kavafis. Han föddes 1863 i ett rikt
köpmanshus som drabbades av samma öde som
det samtida handelshus vi känner från
Budden-brooks: det gick under, efterlämnande en
konstnär som arvinge till det försvinnande
kapitalet. Kavafis tog anställning i
statsförvaltningen, spekulerade på börsen i hopp om att bli
oberoende och förde av olika skäl ett
tillbakadraget liv. Om det på hans tid hade tillsatts en
egyptisk Kejnekommission skulle vi måhända
vetat mer om den distingerade herrns nattliga
besök på kaféer och tavernor i Alexandrias
glädjekvarter. På dylika ställen tycks han ha
sökt de mer eller mindre värdiga föremålen
för den grekiska skönhetsdyrkan som var hans
religion och som alltifrån Platon varit bunden
vid unga mansgestalter. Han dog 1933 i sin
fädernestad.
Också som poet är Kavafis avvikande,
annorlunda. Han faller utanför alla gruppbildningar
och låter sig inte inordnas i någon litterär
tradition. Sina dikter tryckte han i allmänhet på
lösa blad att distribueras bland ett fåtal
intresserade. De nygrekiska poeterna framträder
gärna som profeter, siare och natursångare;
Kavafis är reserverad, skeptisk, ironisk.
Anti-lyriker som Baudelaire arbetar han på diktens
avretorisering. Han var en kännare av
ädelstenar — morfadern hade varit juvelerare i
Konstantinopel — han prövar och väger, filar
och polerar, men hans vers är osmyckad. Den
moderna lyriken bygger på bilder liksom den
romantiska för hundra år sen. Kavafis
undviker metodiskt såväl bilder som musikaliska
effekter. I största möjliga utsträckning avstår
han också från ord. Hans prosaiskt smidiga
fria j amber ska man lyssna till som om de vore
talade; oefterhärmligt är det insinuanta
tonfallet.
Också i sin poesi är denne grek i
förskingringen oskiljaktigt bunden vid den stad som
Alexander den store grundläde och
ptole-maierna gjorde till hellenismens andliga
huvudstad. I denna miljö av kulturspillror,
folkblandningar, rasmotsättningar, troskonflikter
fann den isolerade och avstängde en väg till
sig själv i det förflutna som runt omkring stod
upp igen för hans blick. Det närvarande
speglade det förgångna och det förgångna på
mångfaldigt vis det närvarande. I detta växelspel
började poeten småningom föra ett nytt och
mera fruktbart dubbelliv. Ur sin trånga gränd
nådde han fram till en ofantlig utblick över det
hav som grekerna behärskat från Mindre
Asiens kust till Siciliens, från Alexandria till
Konstantinopel, de egna ursprungsstäderna.
Hellenismens expansiva tid då hans språk
sträckte sitt herravälde ända till Indiens gräns,
och de brokiga bysantinska århundradena blev
huvudperioderna i hans förflutna. Men hans
diktning avser inte ett förhärligande av
historiska förlopp och namn, han vill förstå och
tyda det mänskliga. Kavafis håller sig till fakta.
Konkret och kortfattat som en
dagboksanteck
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
