Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Hjalmar Gullberg: Den siste alexandrinaren. Dikter av Kaváfis i svensk tolkning - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SISTE AL EX AN D RIN AR E N
ning kan han skildra en situation som på något
vis fortfarande angår oss. I hans raffinerade
miniatyrporträtt finner vi sällan dragen av de
välkända politiska storheterna (utom om det
går illa för dem) men alltid av en namngiven
individ, fast denne i regel är fritt uppfunnen
och ibland har en misstänkt likhet med
konstnären själv. Mer än den glänsande ytan
intresserar honom den inre splittringen,
upplösningen, sönderfallet i ett skeende eller i en själ.
Versanekdoter och flyktiga epigram kan röra
vid känslokonflikter, samvetskonflikter,
troskonflikter. Motsättningarna i den mänskliga
naturen är Kavafis’ tema.
De översättningsprov som här meddelas har
en yttre enhet: fast ämnena omspänner en
tidrymd av tvåtusen år är dikterna (skrivna
mellan 1911 och 1930) lokaliserade till Alexandria.
Den första, Alexandrinska konungar, lånar sig
till skolexempel på den poetiska tekniken i
Kavafis’ historiska miniatyrer. Dikten handlar,
om man så får säga, om användandet av
lill-prinsar i politiskt propagandasyfte. ”Charmen
i detta poem”, säger C. M. Bowra i The Creative
Experiment, ”kommer i hög grad av den
utomordentliga prägel av sanning det bär. Så,
tänker vi, måste det ha gått till.” Från Plutarchos
har uppgifterna hämtats om den teatraliska
kröningsceremoni som Antonius anordnade för
Kleopatra och Caesarion som ansågs ha Julius
Caesar till far och för sina egna söner med
drottningen. Kavafis följer källan nära men
låter tilldragelsen bli sedd med alexandrinska
ögon. Antonius blir inte nämnd, ännu mindre
Caesar: den förtjusande Caesarion är ”son till
Kleopatra och av Lagiders blod”. Det
väl-regisserade uppträdet förlorar såtillvida sin
verkan som det genomskådas av dem det skulle
göra verkan på, också om de låter sig ryckas
med av skådespelet och bryter ut i ovationer ”på
grekiska, egyptiska och några på hebreiska”.
— Är 31 f. Kr. i Alexandria ger exempel på
en annan form av det officiella
informations-väsendet, lögnpropagandan. Den poetiska
paradoxen, ett stilmedel hos Kavafis, ligger i
mot
sättningen mellan diktens karaktär av bagatell
och det världshistoriska avgörande, slaget vid
Actium, som det gäller. — Antonius övergiven
av sin gud följer likaledes Plutarchos som
berättar att en mystisk musiktrupp hördes dra
bort i natten, då den vid Actium slagne väntade
på vilken död Octavianus skulle bestämma för
honom; järtecknet uttyddes så att Antonius nu
övergavs av den gud han alltid förliknat sig
vid, Dionysos. Men det är inte till Antonius
poeten talar så patetiskt utan till sig själv. Av
allt att döma lyckades Kavafis också
förverkliga detta som för honom framstod som det
högsta kravet på en man: att kunna värdigt
och utan klagan lämna skådeplatsen för sitt
jordiska misslyckande.
De övriga dikterna behöver ingen historisk
kommentar, det historiska ligger mest i titlarna
på en rad porträtt som har gravdiktens schema.
Brytningen mellan kristendom och hedendom
får en kuriös återspegling i Kleistos’ sjukdom
— något för poetens metod typiskt är vad man
kunde kalla intresseförskjutningen: från den
döende dandyns sentimentala konflikt går
intresset över till den gamla trotjänarinnans
djupa själanöd. I Spegeln i vestibulen, en av
Kavafis’ sista dikter, har de historiska
miniatyrernas precisa teknik överförts på en modem
vardagssituation och ett porträtt från våra
dagars Alexandria; speglandet av skönhetens
flyktiga uppenbarelseformer vill naturligtvis
också säga något om en diktares funktion.
Kavafis låter sig inte efterbildas, lika lite på
grekiska som på ett främmande barbarspråk.
Ensam i livet som i litteraturen har han inte
bildat skola. Ändå kan det finnas ett och annat
att lära av honom, inte minst i fråga om
behärskandet av de artistiska stilmedlen. Han har
visat att en splittrad tillvaro inte behöver
återges i splittrade former för att få sitt adekvata
uttryck i konsten. Den store Palamas
karakteriserade lite försmädligt Kavafis’ konst som
historiskt reportage. Men den är mer än så. Hans
verk får ledigt plats i en postum volym men
denna innehåller en hel poetisk världsbild.
255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
