- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XX. 1951 /
271

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Eyvind Johnson: Kapitel 6

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KAPITEL 6

zart: klarhet och befrielse, befrielse genom
förtrollning. Allt finns där, fördröjt, att ta emot
för lyssnaren: förborgat och öppet. Lyssna!

Historia och fasa, tänkte han då, är en
kombination som inte är särskilt originell eller
märkvärdig. Det som skrämmer och fascinerar
är inte förloppet när vi virvlar kring i det, det
är för aningen, logiken och eftertanken som
är vårt lidande. Är det? Och drivkrafterna,
som vi måste få reda på för att kunna påverka?
Var det som tycktes vara drivkrafter endast
resultat av ett outforskat tidsflöde, ett öde, en
serie nyckfulla händelser, droppar ur moln som
obekanta vindar föser över den yta där vi
lever? Var Caligulas guldskepp orsak eller
resultat? Orsak och resultat? Historikern har
svar, han betraktar. Var de frazerska riterna
ett framlockande av gudar eller ett kampmedel
mot dem? Psykologen har svar, han betraktar
oss. Fanns lösningen-tolkningen i
mänskoblo-dets kemi eller i den ännu outforskade själen?
Forskaren-psykologen och forskaren-sociologen
har svar. Och vad är massa, vad är individ?
Fanns det bara en sorts själ, massans, där de
som kallades individer hade små inteckningar?

Frågor som är till för att försena svaren?

Det finns tusen tvärsäkra svar på alla de
frågorna, tänkte han, och om jag säger att allt
är historisk logik eller om jag påstår att allt
är öde, så är det två intensivt sanna och två
djupt falska svar. Fasan är drivkraft och
resultat. Men påståendet är också en
husbehovssan-ning på slappt vetenskapligt vardagsspråk.

Historia är det som händer med mig här,
tänkte han nu, det jag har upplevt, upplever
och betraktar. Historia i den meningen: en
kvarn som mal, en inrättning som förbrukar
mänskor med ganska okänt resultat — det blir
slarvsylta eller ande eller båda i blandning.

*



— Jag trodde det var färdigt med Paul,
Caterina, sade Eugenio.

— Färdigt? sade hon. Jag har fått liv
ge

nom honom. Jag avskyr honom. Men han
räddade mig ur koncentrationslägret, och sen blev
det något mellan oss.

— Du behöver inte prata om det, sade
Eugenio surt. Jag är den som vet, den som
förstår, jag är inte den som kommer med
förebråelser.

Innan Crofter Brace reste föreställde han sig
alltihop som väldiga massrörelser, oerhörda
mekaniska och biologiska kraftklumpar som
okända orsaker knuffade mot varandra. Han
uppfattade det som gator fulla av skrik och
snabbeld, som mänskoskockar kring
talartribu-ner, som allvarliga överläggningar mellan
behärskade men nervösa män i salar med
knarrande mörkbrun ekparkett eller nötta
marmorgolv — salar och rum där det ännu fanns
relativt väl bibehållna praktmöbler och kinesiska
urnor kvar. Det var en skådeplats han for till
— kanske ett museum för folkuppror och
folk-undertryckelse och politiskt spel. Han kom
fram till en koja uppe på ett berg och hade en
skråma på benet och feber av någon anledning,
han höll kanske på att få influensa.

— Han var som en far för mig först, sade
Caterina lågt, ögonen var slutna, hon mindes
något ljuvt, varmt, vänligt.

— Och sen tog han din mödom, sade
Eugenio hårt, han var verkligen kränkt i sina
rättigheter nu långt efteråt. Du var bara
femton år!

Caterina sade mycket lågt:

— Det fanns ingen att ta.

Här blev Eugenio öm som han skulle vara,
öm, befriad från fördomar, en modern mänska,
ja, en gentleman.

— Caterina — vi talar inte om’et mer.

Han böjde sig fram på bänken och sade
måttfullt strängt till Gina:

— Och nu tiger du, Gina!

— Ja, sade hon, jag har förstås en hel del
att tiga om.

Ur en roman

271

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:00:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1951/0281.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free