Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Eyvind Johnson: Kapitel 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
ständig kunskap: den förändras medan vi
försöker fånga den; kvar i våra händer blir det
förflutnas grönska som vissna löv: de sjunger
inte, susar inte, de prasslar. Han försökte
återigen väga argumenten mot varandra. Om jag
reser ut så glider vi bort från varandra, men
jag deltar i vad som sker och lever därför mer.
Om jag sitter kvar, går kvar, skriver mig kvar
och småningom blir vad man kallar för
kulturpersonlighet — det vill säga en person med
fast lön, stor och lugn beläsenhet och en viss
balanserad uttrycksförmåga och naturligtvis en
sorts (ganska riskfri) djärvhet — djärvhet i
mindre skala — så kommer jag att längta ut
hela tiden och tycka att en del av mitt liv var
förfelat. Jag vill bli europé och vara det en
stund. Och man kan vara det med risken att
bli dräpt i meningslösa och obetydliga
sammanhang. Risken finns: att det man skulle ha
gjort här inte blir avlat och fött. Att bli strypt
av det man har gjort och inte kan försvara
mer eller av det man inte har gjort, inte har
haft möjlighet att uträtta.
Hans händer darrade, Kate sade: det måste
vara tiotusen, minst, läktarna är smockfulla,
han svarade ja, salen tar nog tiotusen. Hans
händer darrade, han tecknade igen och det blev
samma Forum Romanum. Det här mötet blir
nog historiskt, Henry! sade Kate.
Historiskt, tänkte han nu. Jag skrev ordet
om dem en gång och kan inte ta tillbaka det.
För övrigt är det svårt att hitta ett annat. Med
historisk menar jag inte så mycket Gibbon
eller Macaulay som Frazer. Gibbon slår fast,
ur annalerna, att så och så var det antagligen,
troligen, förvisso. Han är inte ett ögonvittne
till händelser men en skriftforskare och han
ordnar dokumenten med skickliga, varsamma,
starka eller tveksamma fingrar. Han bläddrar
sig genom rikena och kejsarödena och noterar.
För honom är drivkrafterna i det så kallade
historiska förloppet Makt-ära-guld-öde. Jag
tillåter mig att använda ordet öde (tänkte
Crofter Brace vid denna tidpunkt), det är ett
hjälpord för andra vissa företeelser och
fenomen, för en mängd av den förvirring som råder
vid obegriplighetens gräns. Hos Frazer är
förloppet kanske detsamma, men han söker
källorna djupare ner i seden, riten, dansen, i
kultens utformning, och man tycker att man
lyssnar mer än man läser. Man förnimmer det
försvunnas ekon direkt med örat och ur nuet.
Drivkrafterna blottas mer för honom. Djupen
ger sina flöden, livet väller upp ur skålar som
är födelseinstrument: de ger skönhet och fasa,
man ser och hör. Själen kommer med sina alfer,
änglar och demoner. Ord hos Homeros eller
hos Dante, förr, när de avlyssnades av dem de
var diktade, sjungna, viskade för, ser vi genom
det historiska, genom erfarenheten. De ändras
i klangen och glansen, de mister den kanske
och blir hesa skrik ur avgrunderna och vi
säger: hemskhet som var förklädd till skönhet.
Skrik ur avgrunderna. Och havets, skogens,
innandömenas röster, helvetets, himlarnas,
bergens och vattnens. Vi upplever att trädandarna
finns och vi inser att riten inte bara är
berättigad men levande och tjänlig.
Crofter Brace kom ihåg: när han en gång
stod uppe i byn Genzano utanför Rom och
tittade ner i Nemisjön, som är en slocknad
krater, en port till en livmoder, en skål, en
kratermynning för kultur och annat, kände han
fasan stiga ur den. Och fascinationen, fasans
systerkänsla. Historiskt öde — etcetera, etcetera
— fanns ju oftast bara i hjärnan på
historikern, efterbetraktaren, den sena värdesättaren.
Caligulas skepp lastade med penningvärden.
Europas sj älvplågeri. Krig och lantbruk. Lager
på lager av liv som slutar med förintelse. Allt
är historiskt, allt är öde. Sånger, skrik, fasa och
fascination väller upp och stelnar i lager efter
lager och blir material för forskning: hur var
det egentligen? En kratersjö, och runt
stränderna gammal smuts och klokhet, ung renhet
och oklokhet: förfall och grönska. Ordnat som
musik blir det kanhända Tjaikovskis Fjärde,
Femte och Sjätte skamlösa rop på hjälp: ordnat
som musik kan det också bli Beethovens
Pastoral och Nionde: välj, bara, du sökare! Toner
och fasa. Toner och befrielse. Bach: klarhet
och befrielse, befrielse genom klarhet. Och Mo-
270
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
