Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
historien: Kain och Abel, David och Absalom,
Abraham och Isak, slutligen också de tre
männen i den brinnande ugnen, varvid till deras
krets sluter sig en mystisk fjärde, Guds ängel,
eller människoanden. Stycket får premiär i St.
Mary’s Church i Oxford den 23 april, och
kommer därmed att inleda The Festival of Britain.
Theatre Workshop med Mc Coll
Brittisk oppositionsteater — ”the other
theatre”, som Norman Marshall kallat den —
har också varit i stan, i och med Joan
Little-woods och Ewan Mc Colls Theatre Workshop,
som den 4 mars i Göteborg började en lång
turné för Riksteatern. Det var ett uppfriskande
återseende på många sätt. Truppen verkade
tekniskt långt mera driven nu än den något ojämna
ensemble som den visade upp vid förra besöket
för ett par år sedan. Och hur härligt är det
inte att en gång se en teater där rytmen lever
i var minut och där uttrycket tas ut till sina
yttersta konsekvenser i stället för att bara
antydas genom remnorna i en konventionell j
äm-viktsattityd. Det är det slags aktion som fått
sin senaste store teoretiker i Etienne Decroux1
i Frankrike, och för vars räkning man lagt
beslag på den klassiska termen ”mim”. (Det
kan för resten gott hända att de gamla mimerna
spelades så.) En svaghet hos denna
uttrycksform, som den framstår här, synes visserligen
vara dess benägenhet att gravitera åt svart och
vitt. Den enskilde blir antingen en bov eller
en ljusgestalt, massan antingen en
tuggummituggande hord idioter eller en skara oskyldiga
medlidandeväckande offer. Men det mänskliga
är ju alltid både—och, häri ligger dess charm
och dess tragik. ”Varför är den gode dum?
Varför är den kloke ond? Varför är allt en
trasa?” Sådana almqvistska tvivelfrågor ligger
alldeles utanför mimens horisont, åtminstone
som den nyttjas av Ewan Mc Coll. Det är i
djupare mening till stor dramatisk skada.
Men kanske beror det mindre på
uttrycksmedlets egenart än på den dogmatiska partisyn
som genomgår ”Uran 235”. En sorts
diaspora-kommunism för första förberedande. Vi
serveras, efter en schvungfull inledningstablå, en
kronologisk rad valda bilder ur den mänskliga
kulturhistorien, ofta suggestivt framdansade
och sköna på ett naivt sätt, stundom naiva över
1För guds skull inte Ducreux, som det kom att stå
i min anmälan i DN — det är en lustspelsförfattare,
André Roussins kumpan från Le Rideau Gris i
Marseille.
det skönas gräns. Och mycket tillrättalagda ad
usum Delphini. Att tankefriheten i det gamla
Grekland trots fallet Sokrates var större än i
någon modern stat, framför allt Sovjetunionen,
är ett faktum som Mc Coll ignorerar. Han gör
sitt Miletos till en kapitalistisk muntäpparhåla
och Demokritos till en ädel förelöpare till Marx.
Vad vi får se av medeltiden är den traditionella
bilden av pest, livegenskap och mörker, inte
alls den mycket mer komplicerade tavla som
den moderna historieforskningen målar och
som vi möter reflexen av hos t. ex. Lewis
Mum-ford. Ej blott naiv utan perfid är den tablå
där Einstein och Planck framställs som löjliga
sprattelgubbar i kapitalismens sold (medan
Mendelejev, som var ryss, blir hero
naturligtvis). Rena botten är tablån med Pierre och
Eve Curie i illa dansad wienervals, förande
en balkonversation om isoleringen av radium
med döden bakom — arbetsbiens kärlek i
oerhört sentimentaliserad tjugufemöresupplaga.
Men t. ex. renässanstablån, inledningen med
j itterbugsfolket, och det lilla man fick se av
atomernas dans var scener av mycken fantasi
och kraft i uttrycket.
”Svart Chiffon” på Blanche
Lesley Storm kallar sig en skön och förnäm
engelsk författarinna, mest känd för komedin
”Tony ritar en häst”, som alltjämt då och då
står på spellistorna på båda sidor Atlanten.
”Black Chiffon” av 1949 har också haft
betydande framgång, först i London, sedan i New
York, bl. a. beroende på Flora Robson, som
gj ort huvudrollen på båda ställena. På
Blanche-teatern (1 mars) var det Esther Roeck Hansen,
och det var nog det djupaste vatten hon givit
sig ut på sedan flera år. Hon kom hjälpligt
i land, och det är vackert så. Stycket är en
psykoanalytisk demonstrationspj äs ungefär som
Bränners ”Ryttaren”, fast vardagligare och
utan dess övertoner av symbolisk dikt. Dylika
pjäser blir allt vanligare på anglosachsisk
skådebana nu. För mig ligger nära till hands,
om det inte är tabu, att erinra mig att jag
själv skrev en sådan redan för tjugu år sen,
och detsamma gjorde visst samtidigt Friedrich
Wolf i Tyskland. Men hade vi skrivit den här
så hade nog slutet blivit annorlunda.
Det gäller ett kleptomanfall. En gift dam
stjäl ett stycke svart chiffon i en affär, och det
visar sig att det beror på identifikation med
fästmön till hennes egen son, som hon är
fixerad vid mera än hon vet. Mekanismen klar-
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
