Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
formellt experimenterande och lekfulla
karak-tärshalva, med mera skämtan och överdåd.
Anita Björk var litet blek på genrepet, men
alldeles hänförande på premiären; hur det gått
henne i fortsättningen, därom tillönskar jag
läsaren att han måtte ha kunnat bilda sig en
uppfattning själv. Regin var Mimi Pollaks,
mycket god. Bifigurerna roliga och många.
Jean Anouilh har just släppt ifrån sig ett
färskt stycke, ”La Valse de Toreador”, och
har en gammal och två nya pjäser på
skådebanorna i Paris (se C. G. Bjurströms teaterbrev
i detta nummer), däribland ”Colombe” som
av Ambriére karakteriserats som ”det av
Anouilhs verk där allt har lyckats för honom”.
Fungerade vårt teaterväsens aktualitetsdetalj
som den gjorde starkvalutaåren närmast efter
världskriget, så skulle vi vid det här laget haft
dem här allesammans, och därtill satt väl
Eyvind Johnson redan i färd med att översätta
Sartres nya ”Djävulen och den gode Guden”
efter manuskript. Nu får vi tydligen tygla vår
otålighet på alla dessa nyheter till omkring
1954 och glädja oss åt ”Dans under stjärnorna”
så länge, eller lyssna till vad folk från Paris
har att förtälja.
Christopher Fry igen
En vänskaps- och biståndspakt av viss
internationell räckvidd är den överenskommelse om
utbyte av tjänster som i fjol ingicks i Paris
mellan Anouilh och Fry. Anouilh skulle att
börja med bearbeta ”The Lady’s Not For
Burning” för fransk publik mot att Fry ordnade
”LTnvitation au Chåteau” för
engelsk-ameri-kansk. Det tycks betecknande att bara den
senare delen av fördraget tills dato har satts i
verket: vid alla beröringspunkter i elegans,
teatermässighet och poetiskt anslag är Fry utan
tvivel arrangören av de två, den receptivare,
utåtvändare, mindre sj älvbesatte, säg gärna
också den ytligare. Att Anouilh profiterat
mycket på den hittills realiserade delen av
samarbetet är otvivelaktigt. Medan ”The Cry of
the Peacock”, dvs. mästerverket ”Ardéle”,
översatt av annan hand, fick klen framgång i
England och led fullständigt platt fall i New York
— det kallades av kritiken för en ”allvarlig
belastning på de fransk-amerikanska
vänskapsförbindelserna” och nedlades efter två
föreställningar — så har ”Ring Round the Moon” i
Frys bearbetning blivit en storsuccé på båda
sidor Atlanten. En illustration till
översättarens betydelse, så ofta underskattad hos oss.
Frys ”Venus Observed” har nu också
kommit hit, under namn av ”Venus i blickfältet”
(Malmö Intima scen, 16 mars). Arnold
Sjöstrand förkroppsligade soignerat den
tinnings-grånande hertigen av Altair, som bjuder tre
ex-älskarinnor till sitt privatobservatorium för
att hans vuxne son skall få tillfälle välja sin
styvmor bland dem, men faller för en ny och
yngre stj ärna, strax hon uppenbarar sig i
blickfältet, förvaltarens radikala studentdotter med
pistol å la Arizona i bältet, knyckigt smidiga
Hariette Garellick. Sonen, alias Folke
Sund-quist, ville också gärna räcka segeräpplet åt
nykomlingen, men för eget hjärtas del, och så
utfylldes det dramatiska, eller skall vi säga
sensationernas mönster med bågskytte,
mordbrand, komiska entréer, versdialog och
slutligen gammal böjelses förståndiga seger i
resignationens tecken. Så dramatiskt som det
låter blev det aldrig, och det beror på Frys
meditativa replik, avsiktligt stillsam hela tiden,
dels för att det är höst, dels för att han är
engelsman, och då yttrar man sig inte gärna
obehärskat. Är det någon mer än mig som hans
eviga understatements bringar till förtvivlan
och får att tänka på lorden i Ilja Ehrenburgs
novell i ”Tretton pipor” —■ han som bara
dragit två häftiga andedrag i hela sitt liv, och
det var när han råkade få se sin lady med
bulldoggsvaktaren på hundmaner på
trädgårds-paviljongens golv — de dragen spolierade för
resten åtta års tålmodigt inrökningsarbete. Och
han skänkte åt hundvaktaren den något brända
mästerpipan. När ger Fry bort sin?
Felet ligger kanske i att vi är bortskämda
med Strindberg. ”Hans repliker flyger som
kulor mot fienden”, skrev Eric Bentley om
Strindberg i sin jubileumsartikel i fjol. Det är
därför, menar han, som Strindberg aldrig
kunnat slå igenom i England, som saknar organ
för hela denna spelstil. Här i Sverige däremot
är vi med eller mot vår vilja mer eller mindre
post-Strindberg allesamman. Och samma klyfta,
från vår sida sedd, är det som gör att vi vid
allt erkännande för deras byggnad och
poetiska språk har så svårt att se
konversations-pjäser som ”Cocktailparty” och ”Venus
Observed” som annat än i dramatiskt hänseende
sekunda och passerade.
Till de allmänna notiserna om Fry i förra
krönikan bör fogas att han just slutfört ett nytt
kyrkospel, ”A Sleep of Prisoners”, om tre
krigsfångar som väntar sin dom instängda i
en gammal kyrka och därunder upplever
drömmar där de själva vävs in i bilder ur bibliska
299
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
