Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
ined ett drömskt tonfall och en gest mot
hårfästet eller himlen, som nog vill låta sig
minnas. Men något mera sprakande intryck
beredde inte heller han. Tiden har kolsyresläckt
paradoxerna; så är översättningen därtill mer
än vanligt förlegad och slutet segt.
Mycket kastrerande måste det ju verka, att
man envisas att alltjämt hoppa över tredje
akten, där det företas en drömexkurs till
helvetet, och dit huvudparten av den
”shavio-sokra-tiska dialogen” (författarens egen term!) har
förlagts, i form av samtal mellan Tanners alter
ego Don Juan, hans Ana, stenstatyn och fan
själv. Shaw har visserligen i företalet sagt ifrån
att denna avsidesbelägna diskussion inte är
dramats väsentligaste parti och låtit förstå att
den t. o. m. i nödfall kan utgå; men det är
svårt att förstå varför det yttrandet skulle
betraktas som mindre paradoxalt än alla andra,
som företalet innehåller, t. ex. det envisa
hävdandet av att den för kvinnor livrädde Tanner
är en Don-Juan-typ och hela stycket ett
Don-Juan-drama. Det kan vara fullt begripligt att
Shaw år 1903 hellre ville ha tre akter spelade
än ingen alls, vilket han måste förstå var
alternativet på den tiden, inför något enligt tidens
begrepp så oformligt. Men lika väl förblir det
obegripligt att man ännu 1951 vill ge intrycket
att hans strävan och styrka ligger i riktning
mot la piéce bienfaite, när hans stora
teaterhistoriska insats tvärtom är denna pjäsforms
upplösning.
Familjekomedi och fars
Dodie Smith’s ”0, en sån dag!” (”Call it
a Day!”) har för mig hittills alltid varit Irma
Christenssons pjäs. Det var som dess friska
backfisch, yngsta flickan av den Hiltonska
familjen, som hon en gång i tiden slog igenom
på Göteborgs stadsteater, och gjorde det med
besked; jag minns ännu publikens hänförelse
och de två tre små förtjusande provocerande
springsteg som hon använde sig av innan
knyckar och rop var uppfunna.
Fast när jag såg Sigrid Kaiser på
Norrköpings stadsteater (9 mars), så undrade jag om
det inte för många kommer att alltid vara
hennes pjäs och på lika goda grunder. Det var
en helt annan unge, kantigare och mindre
plommonsöt, men betagande riktig. Rollen är
en fantastiskt bra debutroll, om den kommer
i begåvade händer, och det hade nu både sagda
Irma och sagda Sigrid.
För övrigt skulle det vara roligt om man
kunde jämföra de båda föreställningarna i
detalj, det kunde ge besked om den jämna
spelnivåns förskjutningar över femton år, men
jag finner att minnet av sådan komedi är för
obeständigt. Linnéa och Torsten Hillberg
(föräldraparet) och Ingemar Pallin och Rut
Cron-ström (de äldre barnen) var alla bra, men
j ag vågar inte svära att inte
göteborgsföreställningen på dessa händer var minst jämngod.
Däremot kan jag försäkra att det inte fanns
någon motsvarighet till Gertrud Danielsons
utomordentliga hjälpgumma, så på kornet och
dråplig. Ett sådant minne skulle aldrig bleknat.
Ymnig publik har bejublat den litet
små-puttriga och småpryda familj epjäsen, som
passar folksjälen precis. Fast inte är det precis
någon komplimang som östgötarna ger sig, när
så lätt dramatik går så mycket bättre än
utmärkta föreställningar av Hamlet och Garcia
Lorca.
”Don d’Adéle”, Pierre Barillets och
Jean-Pierre Grédys fars om ett klärvoajant
hembiträde fick under namnet ”Den anständiga
Adéle” en kort stockholmssej our på
Boulevardteatern, med premiär den 21 mars och med
Erna Groth i den succéroll, som i Paris slet ut
tre skådespelerskor. Jag såg aldrig
föreställningen, men det var rutsch i den, sade kritiken;
några menade i överkant.
Svensk final: Aftonstjärnan
Så är vi framme vid det enda lilla inhemska
pjäsinslaget1 i en alltför fransk-anglosachsisk
teatermånad: Hjalmar Söderbergs enaktare
”Aftonstjärnan” som efter 40 år funnit sin
tillbörliga plats på Dramaten som
middagsföre-ställning på dess lilla scen (10 mars).
En fin och sordinerad föreställning,
måhända alltför sordinerad —
tidningsförsäljarens rop i början och mellanspelet med de
utvisade arbetarna är nog av Söderberg tänkta
som litet mera högröstade inslag i den annars
mjukt pärlgrå och whiskybruna stämningen.
Den s. k. svärdsidan var starkare företrädd
än spinnsidan den här gången: man njöt åt
Rune Carlstens oändligt gurmetiska sätt att
vända den stillsamma repliken och åt Anders
Henriksons småsenila skrockande när han sköt
peruken åt olika håll och radade guldpengar
på bordet till sin egen stillsamma förvåning.
1Jag räknar då med de offentliga scenerna, ej med
enstaka studieföreställningar, som jag inte bevistat,
t. ex. Lennart Wiechels ”Ett tivolispel”, givet av
Medborgarskolans teatercirkel den 2—4 mars.
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
