Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Lasse Bergström: Radiokrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RADIOKRÖNIKA
ansvaret och skulden. Vid exekutionsplatsen
får patrullen veta att ett av de tio gevären
är laddat med löst skott. Vad blir följden? En
militärt utmärkt organiserad död — 9 skott i
målets hjärta. Borta blev alltså individernas
protestaktioner — och på återmarschen suger
sig alla fast vid det yttersta hoppet i lydandets
tid: att ha haft det lösa skottet.
Spelet har onekligen vida aspekter: som en
studie i krigets möjlighet. Grundsatserna faller
i den militära atmosfären, därför att det bara
behövs en ledare som maktkommenderar för
att de revolutionära individerna ska gjutas till
ett lydande kollektiv. Tyvärr driver Kiihner —
som någon redan sagt — spelet en smula för
långt i sitt letande efter den grundhopplösa
stämningen. Han avslöjar att det lösa skottet
inte blivit avlossat och tar ifrån patrullens
övriga nio den ovisshet, som gav dem
skuldfrihetens kraft. Detta begränsar onekligen
dramats verkningar till att gälla de tio på marsch
— det stryper i någon mån skräcken hos
lyssnaren, som annars haft goda skäl att gömma
huvudet i kudden.
I Bengt Ekerots regi blev ”Löst skott” en av
göteborgsstudions mönsterföreställningar.
Erland Josephson var den mest framträdande
bland de medverkande och i övrigt lade man
märke till Carl-Hugo Calander, som i
löjtnantens roll gav uttryck för den hopplösaste av alla
omänskliga uppgifter: den att under tvång
tvinga andra att lyda.
En annan Barabbas
Den belgiske författaren Michel de
Ghelde-rodes drama om Barabbas, den okände i
passionsspelets skugga, ger inte upphov till några
komplikationer i tolkningen. I denna upplaga
är han den ”ärlige banditen”, som är
intelligent nog att både förakta och behärska massan
och som förstår att utnyttja valsituationen till
egen fördel. Han är stolt över sin ställning och
sitt yrke och i denna stolthet berörs han illa
av att se en kamrat dö för något han
uppenbarligen är oskyldig till — när berget rämnar
darrar också grunden för Barabbas, som i helig
vrede över orätten i världen beslutar gå till
storms mot de mäktige med jämlikhetens
samhälle som mål och de hårda vapnen som medel,
de Ghelderode antyder alltså att Barabbas är
redo att — med hårdhet och i jämlikhetens
(men inte kärlekens) namn — gå i Kristi
efterföljd. Men denna antydning blir bara ett
försvinnande blänk, innan Barabbas mördas.
Dramat är grovt och hugget efter mall av
det medeltida mysteriespelet, som pressade ihop
många händelser i en scenbild och förenklade
ett religiöst ämne genom att framställa det
nästan vulgärrealistiskt. För radio lämpar det sig
inte alls. Nu blev det fanfarer, folkskrik
(pö-beln spelar en mycket föraktlig roll i dramat)
och jordadön, medan Edvin Adolphson i
titelrollen mycket behjärtat gjorde sitt för att
överrösta bullret. Högtalarna bågnade inför all
denna ambition att söka övertyga lyssnarna,
att de åhörde världens mäktigaste drama.
Vilket det ju även var — frånsett de Ghelderode.
Ibsen och Shaw
Ibsens ”Rosmersholm” är ett drama med
ovanligt klara linjer och ett ämne, som inte
vissnar ner i brådrasket: idealen som går i
kvav i samhällets verklighet. Man frågar sig
varför det inte på så länge blivit spelat på en
svensk scen: här finns kraft och inre svikt och
inte minst roller, som tillåter skapande, även
om Ibsen helst ville sköta detta själv.
I radio gjorde sig dramat utmärkt. Herbert
Grevenius, som bearbetat, hade strävat efter att
göra de klara linjerna än klarare, vilket
betyder att han skurit bort de vita hästarnas roll
och även klippt av de dunkla strängar, som
binder Rebekka bakåt, när det avslöj as att
hennes fosterfar i själva verket var hennes köttslige
far. Tillvägagångssättet kan vara riktigt — men
å andra sidan är det tydligen meningen att
radiobearbetningar ska innebära förenklingar
och i en del fall även avdramatiseringar, och
då frågar man sig om saxen verkligen är att
rekommendera. De vita hästarna, som dyker
upp på Rosmersholm som onda omen, ger åt
Ibsens drama ett irrationellt drag, som ger
dramatisk jämvikt. Dramatik bygger i så hög grad
på sådana små mellanord, som attraherar
fantasin och skapar flykt åt teorin.
Bernard Shaw var mannen som förstod detta.
”Överraskningarnas öar” skrev han vid 78 års
ålder, vilket är fantastiskt och aktningsvärt.
Åderförkalkningen kan möjligen märkas på det
nyfriska anlitandet av barndomens källor (en
gränslös fantasi och ett soligt blänk), men från
dessa avvek han inte nämnvärt under längre
perioder av sitt liv. Denna lilla bagatell, som
gj orde sig rätt väl i radio, är en lek med tanken
att förena öst och väst till en blomstrande enhet
— den svävar i fint läge mellan spexig och
poetisk ingivelse och har ett par innerliga slutdrag.
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
