Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bengt Anderberg: Stormningen av Tengor. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BENGT ANDERBERG
STORMNINGEN AV TENGOR
Staden Tengor trotsade Timur Lenk i tre år
bakom sina murar av svart granit. Han hade
kunnat kringgå den. Den var inget avgörande
hinder för hans marsch väster ut. Men i början
av belägringen gjorde borgarna ett utfall och
togo en av hans brorsöner till fånga. Honom
läto de avrätta uppe på stadsmuren; sedan
kastade de hans sönderhuggna kropp i
vall-graven. Timur satt på sin vita häst och såg allt
detta. Han var tyst, men hans läppar rörde sig,
och mellan ögonbrynen stod det lodräta svarta
vecket. Han hade fattat ett oföränderligt beslut.
Tengor skulle falla.
Och gång på gång sände han fram sina
soldater. Allt starkare, allt våldsammare, alltmera
fruktansvärt höljda i stridsrop blevo anfallen.
Ständigt nya, högre stormtorn fördes fram,
ständigt tyngre murbräckor dånade mot
portarna. Brandpilar stucko eld i de yttersta husen:
slutligen var staden innanför murarna omgiven
av en krans av förkolnat trä. Blåsiga dagar
rörde sig ett moln av svart stoft däröver.
På tredje året skuro belägrarna av stadens
vattenledningar. Snart fanns det inte ett djur
vid liv där inne. Till och med råttorna voro
nästan utrotade. Ur spannmålsmagasinen
delades varje dag ut några händer mjöl till var
och en som kunde bära vapen. Kvinnorna
försökte odla rotfrukter på de små jordbitarna
mellan husen, men den torra, sandiga marken
gav dem inget. De brukade gå upp i
befästningsverken och locka till sig någon av de
beväpnade; man kunde se dem fylla sina
munnar med det unkna mjölet och äta med
bortvänt huvud, medan soldaterna trevade under
deras kläder. Gamla kvinnor och gubbar ströko
omkring på gatorna. De slogos skrikande om
läderstycken och tygtrasor, som de ville stoppa
i munnen, de ramlade, döda av utmattning eller
vidriga sjukdomar. Barnen hade för länge
sedan dött eller tagits till murarna.
Men soldaterna stodo ännu lika obevekligt
på sina poster. Bevakningseldärna tändes varje
kväll. Stumma och utmärglade, med
sammanbitna käkar, gingo befälhavarna var timme
förbi posterna. Ingen log, ingen talade. De
vilande soldaterna sovo eller sågo till sina
vapen, alltid bruna av torkat blod.
Kom larmsignalen, rusade de upp utan ett
ord och bemannade murarna, ljudlöst. Och åter
slogo de tillbaka ett anfall. Äter vred sig
murbräckans manskap vrålande under den
jättelika, stålskodda bommen, skållat av
sjudande tjära, åter föllo de långa stormstegarna
baklänges ned i vallgraven, fullbehängda med
klasar av klättrande soldater, som ännu i döden
svängde sina vapen mot dem där uppe på
murens krön. De voro svaga, de där uppe. De
höllo sig fast i varandras spjut och skakade av
tyst skratt när de sågo de andra krossas mot
den uttorkade vallgravens botten, redan förut
vit av skelett. Och inne i staden spände de
mödosamt sina kastmaskiner, laddade med
stenblock från raserade hus eller upprivna gator.
Det knarrade i de torra senorna, klumpigt
susade stenen i väg, och de följde darrande av
iver dess flykt mot Timurs läger. Slog den
sönder ett blockhus där borta eller drabbade
den en samling soldater, ropade de av jubel
(men de hade varit utan vatten så länge att
deras starkaste rop var som en viskning). Föll
den verkningslös i dammet mellan hus och tält,
då svuro de tunt och jämmerligt och knöto sina
beniga händer innan de släpade fram nästa
block.
Tyst och orörlig red Timur på sin vita häst
336
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
