Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bengt Anderberg: Stormningen av Tengor. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STORMNINGEN AV TENGOR
utanför den svarta staden. Gäng på gång såg
han sina soldater drivas tillbaka, gång på gång
hörde han de fruktansvärda ropen från dem
som skulle dö. Det hj älpte inte längre att tvinga
fram dem med piskor; då gav han officerarna
order att använda svärden. Och bakom varje
stormgrupp lät han ställa upp en avdelning
bågskyttar för att beskjuta dem som ville fly.
Med döden bakom sig och döden framför sig
klättrade de upp på sina stegar, hesa av hat och
ångest skränade de mot försvararna, ett moln
av sten och pilar flög över dem. Men Tengor
föll inte.
I hela staden fanns blott så mycket liv som
i en enda dödssjuk människa. Men det var liv
som inte ville ge sig förlorat. Det var ett
ohyggligt hatets liv, som knöt sig järnhårt i
försvararnas händer och brann i deras
röd-sprängda ögon och väste fram genom deras
förtorkade stämband. De kunde inte säga ett
gott ord till "varandra. De tålde inte att röra
varandra ens i sömnen. Men blev det storm,
stredo de sida vid sida som eviga vapenbröder.
De hatade blotta anblicken av sina stumma
befälhavare. Men vid anfallen lydde de dem
snabbt och blint.
Blott sällan såg Timur upp mot murarna. En
lång strimma av blod utvisade ännu det
ställe där hans brorson hade kastats ned död
och sönderhuggen. Årstidernas vandring, regn
och solsken, stormar och snö hade inte kunnat
plåna ul den. Det var hans blod. Det var hans
eget blod. Där skulle de första av hahs soldater
gå över. Ingenstans var vallgraven så full av
ben och ruttnande lik som därunder.
Ingenstans kämpade försvararna så vanvettigt. En
officer, som hade sagt till honom: det är ju
omöjligt! hade han slagit omkull med fästet av
sitt svärd. Utan att röra sig från hästen hade
han sedan ridit över honom. Det hade inte
regnat på länge, och snart var officerens kropp
övertäckt av sand, i vilken flugor kröpo med
dammiga ben.
Det hade inte regnat på länge. Varje dag
fingo vattenhämtarna rida allt djupare in i
bergslandet. Det gröna, slemmiga vattnet som
de kommo tillbaka med, kunde blott drickas
blandat med vin. Så slogo Timurs soldater upp
det i sina hjälmar och gingo tätt intill murarna.
Där satte de sig och drucko under så mycket
larm och skratt som de kunde åstadkomma;
detta på befallning, för att göra dem där inne
galna av törst. Men det var aldrig några andra
än posterna som sågo dem, och deras ögon
voro slutna för kval. Timur red förbi. Vecket
var djupt mellan hans ögonbryn.
Detta var ingen belägring som de tusen
andra han hade genomfört. Det var en strid
mellan två hat. i
En natt mot det tredje årets slut började det
regna. Kvällen hade varit jämnmulen och utan
vind. I Tengor hade de inte vågat hoppas på
regn. Med äkta eller spelad likgiltighet hade de
spänt ut sina regnsegel på torgen. Och nu hade
de kommit ned från murarna, så många som
kunde undvaras. I skenet av facklor, som då
och då flammade till av regndropp, betraktade
de hur det långsamt och hemlighetsfullt
samlade sig svart vatten i deras olj ade segelduk.
Några vände ansiktena uppåt, och deras våta,
vidöppna munnar glänste. Men nedför spjuten
rann blod av hundra stormningar, nu äntligen
upplöst, över deras händer. Det var tyst i hela
staden. Man hörde ingenting annat än regnets
dämpade sus.
Posterna väntade. Det var mörkt nedanför
dem. Inga eldar syntes från Timurs läger.
Ibland drev en vindstöt ett draperi av regn
emot dem. Men inte heller de kunde höra något
annat än ljudet av vind och fallande vatten.
Deras egna eldar brunno svagt. Vid var och en
satt en larmman med trumman över de
korslagda knäna och pinnarna i handen. Orörlig
betraktade han hur de lysande dropparna
sprungo mot trumskinnet.
Det var långt till gryningen. En timme innan
solen gick upp skulle vattnet fördelas. De
väntade. Deras tålamod var så prövat att denna
väntan inte föreföll dem svår. De voro lika
vaksamma som alltid. Deras sinnen voro
långtifrån fördunklade av glädje.
Men ändå märkte de inte vad som rörde sig
337
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
