Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bengt Anderberg: Stormningen av Tengor. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BENGT ANDERBERG
krossade under bommen, som oupphörligt rörde
sig fram och tillbaka, skuggan klädde dem
och blottade dem igen. Det dånade ihåligt,
stenarna lossnade ur portförmurningen.
Försvararna tycktes ana att detta var den
sista striden. För sista gången spändes deras
utmattade muskler under huden, de sleto upp
sina kläder, de kastade ifrån sig hjälmar och
sköldar. Tyst, förtvivlat och med hela sitt
vansinniga mod angrepo de de första som kommo
upp i jämnhöjd med dem. De stötte tillbaka
stegarna med sina långa metallstänger; men
nu var det inte tid att skratta mot de fallande
som virvlade ned i ljuset. Bevakningseldarna,
dem trampade de ned, bränderna skingrades,
det blev mörkt överallt utom för ljuset
nerifrån. Muren var våt av blod och vatten, den
som halkade reste sig aldrig mer. Många
kastade sig i vild extas ut i luften mot de
stormande. Deras svärd möte med skärande klang
en fiendes, de föllo tillsammans och försvunno.
Andra kände med plötslig fasa hur murarna
skakade under dem, murbräckans dån kom
allting att skälva: så hade det aldrig varit förr,
nu var det som om allting ville ge sig och brista
sönder. Ännu hade vattnet, det milda välsignade
vattnet, knappt torkat på deras läppar: skulle
de så snart få ge upp allting efter denna glädje,
hade det varit deras livs sista vatten, deras sista
vederkvickelse på jorden? De rusade fram och
tillbaka över den våta, blodiga muren,
svartnade bränder knastrade under deras fötter, de
höggo och stucko och vräkte tillbaka, det värkte
i deras armar, en liksom avlägsen smärta, en
värk genom mil, svärden voro slöa av blod, en
enda tanke höll dem uppe: allt de gjorde var
det sista, blott detta, tänkte de oupphörligt,
oupphörligt, blott detta sista, sedan skulle det
vara slut, se här var gryningen, i gryningen
måste det vara slut, allting, allting! Deras
strupar voro redan för länge sedan hoptorkade
igen, vatten hade det aldrig funnits, det fanns
inget vatten, det fanns ingen vederkvickelse på
jorden, det dånade under dem, muren ville
falla, det var slutet, allting ville falla, allting
måste omkull, allting skulle bli till stoft
omkring dem, sjäva skulle de bli stoft under dessa
tusen förbannade levande som klängde som bin
uppför stegarna, men ned med dem, en gång
till, en enda gång, en sista gång, ned, ned!
Och stegen reste sig, vacklade långsamt bakåt,
föll, långsamt, långsamt ned mot ljuset. Det
blev stilla, en oändlig sekund trädde de tusen
levande fram skarpt och orörligt mitt i sitt fall,
farväl.
Och nu var slutet över dem. Nu sågo de
gryningen. Den breda morgonstrimman växte
fram över himlen: var välsignad, sista glimt av
världen, om också sedd över fiendernas axlar,
välsignad, välsignad, sista gryning!
Men det var redan så ljust att belägrarna inte
behövde sina eldar. De fingo sjunka, de sände
några skurar av gnistor uppåt under de sista
rökskyarna. Timur, åter till häst, såg hur hans
soldater trängde in över muren. De sista
försvararna, kvinnor, stöttes ned. Stridslarmet dog
bort. Ett ögonblick var det alldeles tyst. Den
plågade rymden tycktes vilja sluta sig; sedan
hördes de sårades jämmer och murbräckans
sista, betvingande slag mot den raserade
portförmurningen. Timur satte sin häst i rörelse.
Allt höjdes och vidgades ut i den klara,
svala luften. Det ångade sakta ur de dödas
sönderslitna kroppar. Det var som om livet
först nu ville lämna dem.
Denna berättelse, som skrevs hösten 1945, utgör en förstudie till ”Kain”, som ursprungligen skulle
ha tilldragit sig i österländsk miljö.
340
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
