Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bengt Anderberg: Stormningen av Tengor. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STORMNINGEN AV TENGOR
och tömde det i ett enda drag. De flesta buro
med sig sina skvalpande kärl upp på murarna.
Liksom djur med ett hemligt byte drogo de sig
in i befästningsverkens mörkaste vrår, lutade
sig mot murarna och drucko med sträckta
halsar det söta, milda regnvattnet. För några
minuter var hela Tengor genomdränkt av
outsäglig njutning.
Det räckte även till kvinnorna, som i hetsig
skygghet hade väntat bakom soldaterna. De
samlades som fåglar, redo att flyga varandra
i strupen var sekund. De drucko glupskt och
ängsligt med vaksamma sidoblickar; efteråt
var deras andedräkt tung och liksom grumlad.
De sjönko ned där de hade stått. Några
somnade, andra lågo med glänsande ögon mot
himlen, där redan de första stjärnorna började
visa sig mellan molnen.
Den första bittergrå strimman av morgonens
ljus låg över horisonten, när Timur gav
signalen till storm.
På ett ögonblick var allt förvandlat. Det
ovissa mörkret fick liv, splittrades och tog tusen
gestalter. Stormstegarna gledo fram parallellt
med marken som långa, stela tusenfotingar,
burna av hundratals springande soldater.
Murbräckorna kastade av sig de svarta tygkapporna
och drogo tillbaka sina tunga huvuden för den
första stöten. Från alla håll kommo
fackelbärare och slungade sina små eldar i de
ofantliga rishögarna. Och nu steg det första
stridsropet mot skyn, medan stegarna restes och sten
och pilar veno in över muren, belysta av det
flackande röda eldskenet. Det dånade av
stenarnas tunga brak mot husen och murbräckornas
fruktansvärda slag, det klingade och rasslade
av metall mot metall, luften fläktes upp av de
första sårades skrik, av jubelskrän och
förbannelser, som en dånande flod vräkte sig
larmet upp och vältrade undan tystnaden, bröt
sig mot murarna och slungades tillbaka och
stegrades och stegrades igen. Timur stod ensam
nedanför det ställe där man hade kastat ned
hans brorson. Där rörde sig den största
murbräckan mot det igenmurade portvalvet. Dess
betjäning, förvildad, vanvettig av iver, hängde
i repen som om den snarare hade gripits av
dess rytm än förde den fram och tillbaka med
egna krafter. Bommen gled tillbaka i
rep-hängslena, stannade ett ögonblick, ven fram,
graniten splittrades, det yrde som skärvor
av eld genom ljuset. Tio våningar över dem,
i stormtomets översta avbalkning, skreko
Timurs bästa bågskyttar sina förbannelser in
mot staden. De stodo så trångt att blott hälften
av dem kunde skjuta åt gången, men knappt
hade en skur av pilar flugit in över murarna,
förrän de andra redan hade sina på strängen.
De sköto skrikande, med öppna munnar sökte
de fram nya pilar ur kogren. Halvvägs upp mot
murkrönet stänkte eldarna sitt sken. Tre stegar
stodo där ännu. Två hade bräckts sönder och
fällt sin last i vallgraven. En och annan, som
hade förmått kravla sig upp ur högarna av
döda och döende där nere, stack sitt huvud
över kanten, och hans förvridna anletsdrag
belystes för ett ögonblick innan han sjönk ned
igen eller klättrade upp för att bestiga en ny
stege. Ingenting kunde hejda honom, han hade
blod i munnen, hans svärd hade ännu inte tagit
i annat än sten eller metall. Halvvägs upp mot
murkrönet belystes stegarna. Det var ett
virr-varr av klättrande, stundom vändes ett ansikte
nedåt utan att se någonting, en kropp kom
störtande med ett utdraget skrik släpande efter
sig, sönderhuggna armar grepo förtvivlat efter
fäste, svärd virvlade genom luften, återkastade
eldskenet några sekunder och slocknade.
Alltjämt stodo stegarna, alltjämt fortsatte den vilda
striden där uppe ovanför ljuset. Under de
kämpande krasade och krälade det i vallgraven,
över dem var luften tjock av sten och pilar och
spjut, de stredo som under ett glidande tak av
sten och metall. Nya rishögar vräktes på
eldarna. Väldiga flammor slogo upp, luften
blev besk av rök, de svidande ögonen sågo
ingenting annat än rött, böljande mörker, fullt
av svärdshugg och vrålande munnar. Stegarna
voro röda av blod ända ned, det droppade från
de hala pinnarna. Murbräckans platta, slitna
huvud for mot porten. Dånet var ihåligare nu.
Manskapet ropade inte längre. Tre av dem lågo
339
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
