Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Stina Aronson: Trio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STINA ARONSON
TRIO
Min man hette Anders Aronson. Folket uppe
i Norrbotten kallade honom ”de smås doktor”.
Med de små menade de sig själva, kanhända
utan att märka det. För de var oreflekterade
och bar sanningen i bröstet som ett hjärta,
med samma ovetna visshet.
Han var den klokaste människa jag nånsin
mött. Inte högtidligt klok med hjälp av många
bokliga maximer och maximer i guldskrift eller
gravskrift. Bara anpassat klok från gång till
gång, från törn till törn som en gren i vinden.
Varmt och hågat klok, nästan smittsamt som
om det snarare gällt att komma till glädje än
till klarhet.
Om vintern liknade mörkret ett tungt svart
skred. Frostmönstret var som lösrivet ris i det.
Det hördes inga steg på vägen utanför vårt.
Karlavagnen och Orion gled fram på tysta
medar ovanpå det packade snöljuset. Då sa han:
— Vad tycker du. I kväll tar vi en tropisk
bok?
Till att börja med hade vi ingen radio. Vi
fördrev de långa aftnarna med högläsning. De
var som okända tunnlar på tidens resa. Augusta
kom in från köket och satt och hörde på. Hon
virkade rundlar av flammigt pärlgarn och förde
nålen som om hon skrev. Hennes hjässa var
blond och slätkammad och vigd åt lyssnande.
Det är hennes bild. Mitt fram hade vi ett stort
fönster utan rullgardin. Det fanns ändå ingen
granne som kunde se in till oss. För resten var
rutan blommig av vackra arktiska isliljor.
Vi läste Pierre Loti och Noa Noa och
Sa-lambo och Ramakrishnas liv och Farao
Achna-ton. Varje gång Södra korset nämndes i
böckerna tänkte vi samtidigt på Polstjärnan
över vårt tak. Då fick skildringen en kosmiskt
förstorad bakgrund som vi själva inneslöts i.
Ibland gjorde vi sällsamma små uppehåll.
Vi läste en och annan sliskig exotisk roman
också. Kanhända jag borde ha vett att förtiga
det och bevara ansiktet skönstelnat som en
dockas. Men det var så. När januari månad
kom med sina kedjor av tredagars snöstormar
tog vi till de där kolportagen. De fick tycke
av grella, skräniga nöjesfält då. Som en yrsel
av magisk grannlåt, insprängd i en annan yrsel
av svart och vitt. De var ett hetsigt
spiralnorrsken av bokstäver. Vi kuvades av det. Omdömet
slutade att urskilja medan ovädret rasade. Det
slutade att vara omdöme och for ner i magen
och blev hunger. Augusta valde ut en ny färg
ur sitt regnbågsgarn och klippte av
pasma-tråden. Hennes händer var bleka av skuggan
och tidlöst sysselsatta som en nornas. Men om
sommarn virkade hon alltid vita saker, tunna
vita stjärnor av nitti nummers garn. De liknade
rimfrost när hon la dem till bleke på gräset.
Stormen slungade tonvis med snö mot
väggen i ömsevis kast och spyor. Som när en
grävskopa slungar lera och jord. Den arbetade dag
och natt. Dånet var inte som dån eller som
ljud utan som bilden av stridande käftar. Det
hade upphört att ha ett namn.
Och rymden fick inte plats i det överlastade
luftriket. Den kom i skruv mellan molnen och
marken och maldes och centrifugerades som
murbruk. Det ohyggligaste av allt var stunden
när den brast. Det hördes ett blodigt brak och
sen ett krossat vidunders vrål. Och sen en
klockas klämtslag, som var klämtningen från
tomheten nere på sjön.
Den omgärdade verkligheten inomhus bestod
inte heller stormens prov. Tapetvåderna frasade
som danskjolar mot pappen. Vi tordes inte
34.3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
