Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Björn von Rosen: Ur de gamles zoologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRN von ROSEN
UR DE GAMLES ZOOLOGI
Enhörningen är flyktad, skuggorna av grip
och rockfågel faller inte längre över fjärran
klippstränder. Till och med dronten, som ändå
lyckades med konststycket att flytta över från
fabelåldern till vår tid, och som i avskildheten
bland Mauritius’ aloesnår och basaltklippor
fick vagga ända in i sextonhundratalet,
oformlig och i allo osannolik, förgäves propellerande
sina vingstumpar till flykt undan de
landstigande sjömännens knölpåkar, har nu dragit sig
tillbaka i hög oåtkomlighet; bara i dikten och
det förflutna möter vi honom nu, tillsammans
med moa, dolktandstiger och dinosaur, arter
som fast de har existerat i verkligheten
knappast förefaller oss sannolikare än rockfågeln,
gripen och enhörningen.
Om den känslan ännu kan finnas hos oss,
känslan av alltings möjlighet i djurvärlden, av
tillfälligheten och godtyckligheten hos den
gränslinje som avgränsar fabelvärld från
zoologisk verklighet, hur mycket starkare måste den
inte då ha verkat i de klassiska reseskildrarna,
zoologerna och geograferna, våra
naturhistorikers föregångare. Zoologer enbart var de sällan,
allra minst de bästa av dem. De levde ännu i
polyhistorernas tid, då universum ännu höll
sig inom ett så pass hanterligt format att
kunskapen om det alltjämt gick att inhämta inom
en forskares livstid. Med mänsklighetens
dåvarande lärdom inom räckhåll i de ännu något så
när överskådliga biblioteken i Rom, Florens,
Bologna, Leiden, Heidelberg och Paris kunde
man då, oförtrutet läsande, så småningom
intränga i universums alla dunkla vrår, prövande,
begrundande och i sinom tid till äventyrs också
sammanfattande resultatet av sina mödor i en
mäktig kosmografisk foliant, en Gylldene Bok,
den dåvarande kunskapens summa. Eller, om
ens genius var av det fysiskt aktiva slaget,
kunde man ge sig ut på världsseglats i
stampande fullriggare bland sj öormar och delfiner,
varvid en naturlig begränsning av
kryssningarnas utsträckning från börj an gj orde sig gällande
genom nödvändigheten att tillse att skeppet inte
fick komma så långt ut mot världskanterna att
suget från havens avrinning började verka i
kursen. Efter lycklig hemkomst kunde man
sedan publicera träsnitts- eller
kopparsticks-försedda resebeskrivningar över vad man
upplevt av under och äventyr, kanske blygsamt
börjande med en invokation till ”Mäktiga
furstar, kejsare och kungar, hertigar och markiser,
grevar, riddare och borgmästare samt folk av
alla stånd, som önska förvärva kunskap om
människosläktets många raser och
förhållandena i olika världsdelar, tagen denna bok och
låten föreläsa därur för eder. Ty ni skola i
den finna alla slags underbara ting, de skilda
historiebeskrivningarna av Stor-Hermenien,
och av Persien, och av Tartarernas land, och
av Indien —.” Eller slutligen, om något av
de främmande länder man läst eller hört talas
om hade väckt ens alldeles särskilda intresse,
och om man därjämte i klart medvetande om
sitt huvuds oersättliga innehåll inte ville utsätta
det för risken att klyvas av kroksablar, krossas
mellan vild djurskäftar eller dåras av ångorna
från magiska örter, kunde man förbli bekvämt
sittande i sin skrivbordsstol och ändå göra en
monografi över landet i fråga. Om författaren
därvid förutom sin beläsenhet hade tillgång till
en tillförlitlig inföding, ett kritiskt sinne och
förmåga att skriva, kunde också ett arbete
tillkommet under de sistnämnda omständigheterna
visa sig få bestående värde i sitt fack. En
kombination av så lyckliga förhållanden förekom
376
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
