Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
5 unga i dag
I år har man börjat ge ut Josef Kjellgrens
skrifter i en samlad upplaga (Natur och
Kultur. I—VIII.) och han blev alltså den förste
av de ”5 unga” att nå det erkännande som
brukar anses ligga i en sådan utgivning. D. v. s.
i detta fall kan väl inte anledningen ha varit
att Kjellgren var den mest kände och läste av
de fem, tvärtom var han mot slutet av sitt liv
ganska grundligt och orättvist förbisedd och
det är väl snarare en önskan att summera och
peka på ett fint och konsekvent författarskap
som ligger bakom utgivningen.
När de första delarna kom i våras blev det
också en smula diskussion kring begreppet
5 unga och kring den kvintett som hösten 1929
framträdde i den nu så berömda och
eftersökta antologien. När BLM för någon tid sedan
fick Gustav Sandgrens roliga och
innehållsrika minnesartikel ”Landsortsbo får brev”
beslöt vi därför att ta den till förevändning och
försöka samla representativa bidrag av de
andra tre kvarvarande medlemmarna i
gruppen. Alla fyra har ju sedan tidskriftens start
hört till dess trogna gynnare och deras nämn
har ofta nämnts i våra spalter, men vi tyckte
det kunde vara intressant med en liten samlad
demonstration av var de nu står.
Låt oss tänka oss en ung litterär entusiast,
som 1929 fängslades av de djärva röda
bokstäverna på omslaget till ”5 unga”, köpte
boken och tyckte om den. Vi försänker honom
därpå i en sund och långvarig sömn och väcker
honom varsamt tj ugutvå år senare för att sätta
detta nummer i hans händer. Känner han igen
sina gamla idoler? Borta är saxofonerna och
de väldiga negerskratten, borta är agitatorn
Johnny Aktiv och borta är förtjusningen över
bilar och maskiner. Inte kan man heller säga att
de villiga, okända kvinnorna, som väntade i
gathörn och på sädesfält står att träffa så ofta,
fast de ännu i förädlad form kan förekomma
i andra sammanhang. I stort sett är den yttre
rekvisitan, som bidrog till att skapa den
populära och chockerande bilden av de fem unga
försvunnen. Dessa saker var redskap som
hälpte till att slå den stora bräschen i de
poetiska konventionerna, de användes olika
mycket av de fem — av Martinson ganska litet —
och med tilltagande mognad eller ändrade mål
lades de bort eller förfinades som hos
Sandgren, den som trognast stått vid de gamla
idealen.
Men fråga är om inte vår lyrikintresserade
sjuso vare ändå skulle känna igen sig om han
var någorlunda lyhörd. Idéer och uttryckssätt
må ha skiftat, kvar står ändå en sak, som de
f. d. fem unga ännu har gemensam och äger
i högre grad än de flesta andra svenska
författare — den förmåga att hålla sig nära
verkligheten som Gustav Sandgren talar om i sin
artikel. Det är fortfarande samma friska gåva
att kunna se och känna, självständigt och
liksom för första gången, i de små tidsbilderna
i Sandgrens artikel, i Martinsons dikter och i
Asklunds kvällsstämningar och i detaljerna
slår den också kraftigt igenom stiliseringen i
Artur Lundkvists ”Bertina”.
Att närheten till verklighet och vardag
fortfarande kan hävdas som ett program, med
eftertryck och stridsglädj e, visar Sandgrens
betraktelse, där han efterlyser ”en ny grupp
näralevare med friska huggtänder och tår
som kan uppskatta naken mossa”, som kan
bryta med intellektualismen och med
”referatverkligheten”, återinföra skrattet i litteraturen
och representera det verkliga Sverige ”med
alla dess skogsbedövade, åkerförvridna och
bergknallehatande människor, som ännu
konsumerar statistiska två millioner hekto snus
411
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
