Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
om året”. Kanske kommer maningen i den
rätta stunden, det har ju vittnats om att många
av de yngsta författarna är på väg in i en
stundom något steril ornamentromantik, som ser
ut att bli 50-talets kännetecken. Kanske kan
man tänka sig att de bleka silvermånarna och
de ibland en smula utspädda
näckrosdammarna hos nästa kontingent åter byts mot en smak
som har vardagens verklighet som sitt
program? Möjligen kan man dock gissa att detta
skulle kräva en optimism till bakgrund, som
inte många tycks benägna för just nu bland de
yngsta. Ett undantag kan man emellertid finna
i Bo Setterlind. Hans livstro är visserligen
religiöst grundad, men verklighetsglädjen i
några av hans dikter tyder på att han kanske
kan vara den stormsvala Sandgren väntar på.
Vid generationsproblem
snuddar också ”Landsortsbo får brev” och
undrar försynt om de fem unga numera
betraktas som en förstockad samling äldre
herrar. Men så trångt sitter nog ännu inte
stärk-kragarna kring de yngres halsar. Många
impulser har de fått från de fem och för
ögonblicket kan man peka på ett typiskt växelspel
mellan generationerna, just i samband med en
ur gruppen, nämligen Erik Asklund.
Asklund är ju den som på allvar fört in
Söderkisen i litteraturen, efter några
förstudier träder han fram i helfigur i ”Fanfar med
fem trumpeter” 1934, med dess ingående
skildringar av arbetslöshet, kaféliv, gängbildning,
jazz- och bilintresse och annat liknande.
Romanen rönte emellertid föga förståelse och
behandlas fortfarande tämligen snävt i
översikter. Asklund övergick efter hand till att skapa
sig ett rykte som fin stämningsmålare i små
stockholmsskisser på prosa och gav inte på
många år ut några direkt skönlitterära verk.
På sista tiden har han emellertid i ”Manne”
och den nyutkomna ”Röd skjorta” (KF:s
förlag. 12:50) vänt tillbaka till sina gamla
marker med självbiografiska pojkskildringar
(”Mormon Boy” i detta nummer ansluter
också till serien) och då fått sin finaste kritik
hit
tills. Delvis beror naturligtvis detta på att de
två nya böckerna har en helt annan mognad,
både konstnärligt och psykologiskt, än de
tidiga försöken, men säkert bottnar det också i
att så många av de yngre författarna under
åren som gått hjälpt till att etablera Asklunds
gamla marker i medvetandet. Det finns en hel
Söderskola i den unga litteraturen — den har
kanske gett Asklund stimulans att än en gång
ta upp sin ungdom och den har avgjort hjälpt
till att bereda vägen för hans återkomst.
Därmed har de yngre kollegerna betalat av
en skuld till den unge Asklund, som säkert
hörde till läromästarna för flera av dem —
man kan t. ex. läsa den fina och entusiastiska
hyllning som Per Anders Fogelström, en av de
främsta yngre Stockholmsskildrarna, nyss
ägnat Asklund i Röster i radio, där det klart
framgår att det var ”Fanfar med fem
trumpeter” och de andra tidiga böckerna som kom
honom själv att upptäcka sin hemtrakt och
därmed för hans del satte i gång
generations-utbytet.
Angelos Sikelianos
har nyligen avlidit, 67 år gammal. Han var
Greklands främste skald i modern tid,
författare till en stor mängd dikter, ofta
sammanförda till större lyriska verk, och skådespel.
Till naturen var han en mystiker, med stark
känsla för Greklands förflutna, som emellertid
under det italienska angreppet 1940 tog sig
uttryck i flammande och högstämda dikter till
försvar för den andliga friheten: ”Sibyllan”,
”Dedalos på Kreta” och ”Akritiska sånger”.
Sikelianos var länge fullständigt okänd i
Sverige, men fick så småningom två nitiska
och skickliga introduktörer: fil. dr Börje Knös,
som i flera essayer behandlat hans verk och
Hjalmar Gullberg, som tolkat en rad av hans
främsta dikter. Så småningom förekom hans
namn allt oftare bland kandidaterna för det
litterära Nobelpriset och ryktet ville flera
gånger uppge att han hört till de mest
allvarligt påtänkta.
Åke Runnquist
412
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
