Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Harry Martinson: Fem dikter - Undergången - Gudinnan över natt och dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY MARTINSON
FEM DIKTER
Undergången
Bortvänd från människomas dagar spanade Tyko från Ven
ut i ett världsallt där solarnas anleten brinna.
En natt när en nova brann ut, en sol stadd i undergång
hörde han bakom sin rygg en klagande dagsverkskvinna:
Nådige herre, mitt barn är i nöd.
Ack, innan sol går upp är gossen min död.
Tyko stod orörlig kvar och granskade novan i tuben,
såg hur en sol för alltid gick ner för världar som njutit dess gunst,
tänkte sig världarnas folk, deras överrumplade riken,
allt vad de handlat, drömt och känt
till dato då flamman slog fram
plötsligt ur eldvita dånande himlar och världshav ej räckte till släckning.
Rysande kände han namnlösa smärtan ur Cassiopeia,
och utan att vända sig om till den klagande kvinnan han sade:
Kvinna, du nämnde solen. Du mindes att solen fanns.
Din minnesgodhet är stor.
Hur är det med gossen? Sjuk?
Gudinnan över natt och dag
Bilden av henne som minnet målar
smög som ett skimmer ur åtråns vrå.
Här lätt fästad vid blommornas strålar
stod en regnbåge tyst på tå.
Och hon ropade upp mot höga
fjärran stjärnor som alla teg.
Som en ljusning i tjärnens öga
sam hon kring när månen steg.
413
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
