Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Artur Lundkvist: Bertina. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
uppfylld av bävan och triumf. Dina händer
darrade när du serverade honom och du
förmådde inte le mot honom som du skulle ha
velat. Ansiktet kändes alldeles stelt och du
kunde bara stirra mot honom ur dina ögons
svarta djup.
Du vaktade honom från ditt tillhåll mellan
pelarna, hans ensamhet vid tidningen fyllde
dig med ömhet. När han gått var din dag förbi,
slocknad, meningslös.
Så kom den sommarkväll då du serverade
honom i trädgården och skymningen var
oemotståndlig även för honom. Skymningen
gjorde allting lättare och du lyckades le mot
honom för första gången, spänningen hade
släppt dig ett ögonblick utan att du visste det.
Han kunde inte undgå dig, det var som om du
plötsligt uppenbarat dig för honom. När han
gick tog han din stela, iskalla hand och bad
dig möta honom utanför.
Då var du feberhet och skälvde av köld. Han
tog din arm och sade: Du fryser, bäst vi går
upp till mig. Du kunde knappast gå uppför
trapporna, det fanns ingen luft för dig att
andas. Han satte sig bredvid dig i soffan, allt
var spänt till bristningsgränsen.
Han kysste dig, dina läppar var stela som
porslinskanten på en kaffekopp. Han klädde av
dig och smekte din kropp, den var stel som en
staty, trots att den skälvde. Men han tog dig
inte, det blev inget slut på din spänning.
Så var det många gånger. Han dyrkade din
nakna kropp som tycktes vara av marmor.
Ingenting annat hände. Ingenting lindrade
spänningen. Du kunde varken gråta eller
skratta. Du var bara stelt utsträckt, som i en
dödens sömn. Du åt utan att veta om det, ingen
smak nådde dig. Du var inte annat än en spänd
båge.
Efter en tid började han undvika dig. Du
stod ofta utanför och såg mot hans fönster.
Stod där som en liten blek staty under träden.
Ingen kunde hjälpa dig.
IV
Hur du pinades i ditt hem och hur du älskade
det! Hemmet var den springa där du andades,
det skal som inslöt och skyddade dig. Din far
var en främling i familjen och du kunde inte
nå honom, han såg dig aldrig. Han gick mellan
sitt rum och tamburen eller toaletten, likt en
pensionatsgäst. Hans verkliga liv var okänt för
er andra.
Din mor, hon bekymrade sig ständigt för
dig, vakade över dig, frågade dig om allt,
sörjde över att du inte var lycklig med ditt
liv. Satt du hemma oroade det henne att du
ingenting hade lust med. Var du ute ängslades
hon för vad som kunde hända dig. Ja, du var
hennes stora bekymmer och för din skull blev
hennes hår grått och hennes panna fårad.
Du förebrådde dig det bittert, din skuld till
henne var tung och svår att bära.
Annat var det med din syster, Hilma. Hon
var ett stöd för modern, en glädje och en källa
till stolthet. Hon var yngre än du, men ändå
så mycket vuxnare. Hon redde sig i alla
avseenden, henne behövde ingen ha bekymmer
för. Hon spridde glädje omkring sig, var
omtyckt av alla.
Som hon skulle du ha velat vara. Så
eftersökt och upptagen, ständigt borta, utan att det
oroade någon, och som en fläkt av fest och
ljus när hon var hemma. Du måste beundra
och avundas henne, delande dig mellan
tillgivenhet och revolt, mellan uppgående och
förbittrat avstånd.
Hon var allt som du inte var, hade allt som
du saknade. Och du, hade du ingenting på din
sida, till din fördel? Nej, ingenting. Hilma
hade alltid rätt, fick alltid rätt, hade ord och
argument för allt, hade framgång, lyckades,
segrade i alla avseenden.
Men var du inte vackrare än hon? Du hörde
någon säga det, men det var inte verkligt för
dig. Din skönhet betydde ingenting, var till
glädje för ingen. Du kände hat till den ibland,
den var som ett hån. Den bara underströk din
underlägsenhet ännu mer.
416
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
