Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Graham Greene: Revolvern i hörnskåpet. Novell. Översättning av Birgitta Hammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRAHAM GREENE
REVOLVERN I HÖRNSKÅPET
Jag minns mycket väl den eftermiddag då
jag hittade revolvern i det bruna hörnskåpet
av furu i sovrummet, som jag delade med
min äldre bror. Det var på förhösten 1922.
Jag var sjutton år, fruktansvärt blaserad och
kär i min systers guvernant — en av dessa
olyckliga, hopplösa, romantiska
ynglingaför-älskelser som kommer många att tro att kärlek
och förtvivlan är oskiljaktiga och att uttrycket
tur i kärlek knappast förtjänar att kallas så.
Vid den åldern händer det att man blir
obotligt förälskad i misslyckandet, och en
medgång — av vilket slag den vara må —
förlorar hälften av sin tjusning innan den ännu
har upplevts. En sådan kärlek ägnas en gång
för alla åt gatsångaren, den bankrutte, den
gamle skolkamraten som kommer till en för
att slå en vigg. Hos många personer i detta
tillstånd är det kanske kärleken till Gud som
främst består, ty inför honom kan de alltid
känna sig hopplösa, misslyckade och
avsigkomna och därför värda intresse.
Revolvern var ett litet snyggt vapen med
sex patronlägen, som påminde om en ägghylla
i miniatyr, och där fanns också en ask
patroner. Först helt nyligen har jag kommit att
tänka på att det kanske var lösa skott; då
utgick jag hela tiden ifrån att det var skarp
ammunition, och jag talade aldrig med min
bror om fyndet, för i samma ögonblick jag
såg revolvern var jag på det klara med vad
jag skulle använda den till. (Än i denna dag
är det mig en gåta varför han hade en
revolver; han hade förvisso inte licens, och han
var bara tre år äldre än jag. En stor familj
är lika okunnig om varandras göranden och
låtanden som de olika avdelningarna på ett
departement.)
Min bror var bortrest — antagligen på
fotvandring i the Lake District —, och till dess han
kom hem igen var revolvern i praktiken min.
Jag visste vad jag skulle göra med den, för
jag hade just läst en bok (namnet
Ossendow-skij faller mig in som tänkbar författare) i
vilken skildrades hur de vitryska officerarna,
dömda till overksamhet i Sydryssland mot
slutet av kontrarevolutionens dagar, brukade hitta
på livsfarliga lekar för att bryta enformigheten.
En av dem stoppade en patron i ett av lägena
och snurrade sedan magasinet på måfå, varpå
hans kamrat satte revolvern till huvudet och
tryckte av. Chanserna att överleva var givetvis
fem mot en.
Så lätt man glömmer sinnesstämningar! Om
jag i detta nu sysslade med en diktad person,
skulle jag för trovärdighetens skull känna mig
tvungen att låta honom tveka, lägga tillbaka
revolvern i skåpet, återvända full av
vankelmod och rädsla efter en tid då enformighetens
börda hade blivit alltför tung. Men sanningen
att säga tror jag inte det fanns någon tvekan
alls hos mig, ty det nästa jag minns är att jag
skyndade över Berkhamstedheden, där
gultör-net här och där genomskars av första
världskrigets slingrande löpgravar, i riktning mot
bokskogen vid Ashridge. Kanske hade ledan
blivit outhärdlig redan innan jag gjorde
upptäckten.
Jag tror att denna leda var mycket djupare
än kärleken. Den hade varit ett stående inslag
i min barndom: den brukade angripa mig
andra dagen av skollovet. Första dagen lekte
hela livet; efter skolans ohyggliga instängdhet
och offentlighet tycktes den bestå av ljus, rymd
och tystnad. Men ett fängelse sätter sin prägel
på internerna. Hela mitt jag uppreste sig mot
433
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
