Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Graham Greene: Revolvern i hörnskåpet. Novell. Översättning av Birgitta Hammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRAHAM GREENE
att behöva fara tillbaka (slutligen tog sig min
revoltstämning uttryck i ett enkelt
rymnings-försök), men ändå var jag så påverkad att
friheten tråkade ut mig till vansinne.
Den psykoanalys som följde på mitt
revoltförsök hade fixerat ledan på samma sätt som
fixernatron fixerar bilden på negativet. Efter
de härliga månaderna i psykiaterns hem i
London — kanske de lyckligaste månaderna i mitt
liv — återvände jag korrekt orienterad, i stånd
att ägna mina medmänniskor det rätta
extroverta intresset (jargongen tvingar sig på mig)
men fullkomligt urkramad. I åratal, tycks det
mig nu, var jag oförmögen att finna något
estetiskt intresse i det som piötte mina blickar.
Utan en känsla i kroppen kunde jag stirra på
en utsikt som andra försäkrade mig var vacker.
Jag var fixerad i min leda. (Medan jag skriver
detta kommer j ag att tänka på ett ord av Rilke:
”Psykoanalysen är en alltför fundamental hjälp
för mig, den hjälper en gång för alla, den
klarar upp en, och att en dag finna sig helt
uppklarad skulle kanske kännas ännu
hopplösare än detta kaos.”)
Med revolvern i fickan kände jag ledan
släppa taget. Jag hade oförmodat träffat på
det perfekta botemedlet. Jag skulle befria mig
på ett eller annat sätt, och eftersom befrielse
för mig var oupplösligen förbundet med Heden,
gick jag dit.
Denna vildmark av gultörne, halvt
igenvuxna löpgravar och övergivna skyttevärn var
den oföränderliga bakgrunden till de flesta av
mina pojkäventyr. Det var till Heden jag hade
avvikit vid mitt uppror några år tidigare i den
fasta avsikten, framförd i ett brev som jag
lade på den stora svarta skänken efter
frukosten, att stanna där dag och natt tills jag hade
svultit ihjäl eller mina föräldrar gett efter; när
jag tänkte på krig utspelades det alltid på
Heden med mig som ledare av gerillan, för ingen
— det var jag övertygad om — kände dess
stigar så väl (vilken förödmjukelse att vid sitt
eget privata uppror fångas i bakhåll av en
äldre syster efter några futtiga timmar!).
Bortom Heden låg en gräsbevuxen ridbana,
av någon anledning kallad Cold Harbour, dit
jag ibland smått nervös brukade rida, och
bortom denna i sin tur utbredde sig Ashridge Park,
bokträdens mjuka olivhud och fjolårets moras
av löv, svarta som gamla pennyslantar. Jag
valde omsorgsfullt ut en plats, såvitt j ag minns
utan verklig fruktan — kanske därför att jag
själv inte var riktigt på det klara med om det
bara var en låtsaslek; kanske därför att så
många handlingar, som de vuxna skulle ha
ansett neurotiska men vilka jag fortfarande
finner förklarliga med hänsyn till
omständigheterna, låg bakom detta farligare äventyr..
Jag tänker till exempel på den besvikelsens
morgon, kanske fem eller sex år tidigare, i
mörkrummet vid linneskåpet dagen före
terminens början då jag tåligt kolkade i mig
fixernatron i den villfarelsen att det var giftigt, eller
den gången då jag tömde den blå glasflaskan
med hösnuvemedicin, antagligen ett bra
botemedel mot min spleen eftersom den innehöll
en liten tillsats kokain, eller den mängd
bella-donnapiller jag satte i mig vid ett tillfälle med
endast obetydlig narkotisk verkan eller de tjugu
aspirinpulver jag tog innan jag sam ut i den
övergivna skolbassängen (jag minns ännu
tydligt den egendomliga känslan av att simma i
bomull) — alla dessa handlingar hade kanske
berövat mig förmågan att anse det annat än
självklart, då jag stoppade in patronen i ett
av lägena, stack revolvern bakom ryggen och
snurrade magasinet runt.
Sände jag guvernanten några svärmiska
tankar? Antagligen, men jag tror att de på sin
höjd underlättade intagandet av medicinen.
Leda, torrhet var mina förhärskande känslor.
Olycklig kärlek har väl ibland drivit ynglingar
till självmord, men det här var inte självmord
vad coronerns jury än skulle ha sagt: det var
ett hasardspel med fem chanser mot en att det
inte skulle behövas någon likbesiktning. Den
romantiska aromen — det höstliga landskapet,
det tunga och kompakta lilla föremål som låg
i min hand •— var kanske en tribut till
ung-domssvärmeriet, men upptäckten att det var
möjligt att på nytt glädja sig åt den synliga
434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
