Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
”artistisk” till det yttre. ”Den som lägger sig till med
skägg får ett blått öga så det går i stil”, säger
Low-ney, vars högersving är berömd. I egenskap av redan
publicerad författare och ekonomisk bidragsgivare till
gruppen får James Jones emellertid vissa friheter:
han får ha mustascher, ta sig en drink eller träffa en
flicka då och då ehuru Lowney noga ser till att inte
heller han försöker ta sig ton.
Gruppens prestanda i sidor per dag är inte kända,
men däremot har det meddelats att författaren A har
ett halvt år kvar på sin roman, författaren B ett helt
år o.s.v. och de förefaller göra klokt i att hålla
tiderna.
Surrealismen och Sunset Boulevard
Till de största bekymren för den som får kontakt
med dagshändelserna i fransk litteratur hör
nödvändigheten att behöva skilja på de många och raskt
skiftande nyanserna i surrealismen. Nu har — sedan
många begravningsmässor hållits — en ny kris
genomgått rörelsen, nämligen ett uppror mot själve
hövdingen André Breton.
Det började med ett föredrag om surrealismen av
Michel Carrouges i Centre Catholique des
Intellec-tuelles Frangais, vars förening av katolicism och
surrealism inte föll alla surrealister i smaken, varför
Henri Pastoreau och Michel Jean (författare till en
bok om Lautréamont) i en snabb commandoraid
kastade fram Bretons flygblad ”A la niche les glapisseurs
de Dieu” (utgivet 1948), som upplästes till
församlingens fromma. Efter detta tillintetgörande anfall
kom kriget i gång på allvar. Pastoreau anklagar
Breton för opportunism och surrealismen för att ha svikit
sin revolutionära ställning och Breton säger att P.
förbereder en reträttplats om Stalin skulle komma.
Pastoreau uteslöts ur gruppen den 19 mars, samtidigt
som Breton tog avstånd från den alltför kristne
Carrouges.
Utomstående blandade sig med entusiasm i striden.
Maurice Saillet, som sköter den litterära
skvallerspalten ”Billet doux” i Combat kommenterar händelserna
med en giftighet som måste återgå på år av tålmodigt
hat. Under rubriken ”Boulevard du Crépuscule” gör
han en blodig jämförelse mellan den gamla divan
Gloria Swanson och Breton, en ”homme fatal” som
överlevt sig själv, fast hans publik bestått av ett
dussin i stället för av trettio millioner. Nu är det på
tiden att allvarligt tänka på den lösning surrealismen
så gärna uppehöll sig vid tidigare: självmordet.
Bakom dessa våldsamheter ligger den stora skandalen
kring Rimbaud-falsifikatet förra året (se BLM nr 1,
1950) då Saillet, som hårt engagerat sig för det falska
aktstycket, hörde till de hårdast åtgångna när Breton
avslöjade skojet.
I det följande bråket har även blod flutit, i det en
surrealistisk kampgrupp slagit Saillets näsa i blod och
givit honom ett blått öga medan han stod i in
bokhandel, varpå S. påpekat att Breton redan 1927
vägrade att duellera med en annan kritiker och att han
alltså redan tidigt beträdde nedrighetens och
feghetens föraktliga stigar.
1 detta halvt arkeologiska vimmel av citat från
tjugutalet, ställningstaganden från trettiotalet eller
ärekränkningar från femtiotalet kan man t.v. lämna
surrealister och anti-surrealister av alla grader —
bara man inte glömmer att många bland dem
överraskande nog även hunnit att skriva lyrik.
Sartres nya pjäs,
”Le Bon Dieu et le Diable”, har enligt programmet
slukat 19 400 arbetstimmar, 300 kilo spik, 2 000 meter
tyg; 104 personer, varav 50 skådespelare, har
medarbetat. Det låter nästan som om det gällde att slå
rekord och enligt många skulle Sartre ha velat
”bräcka” Claudel och hans ofantliga pjäs ”Le Soulier
de Satin”. Det har tyvärr misslyckats. Skillnaden är
nämligen inte bara den att Claudel är katolik och
Sartre ateist, utan även att Claudel är diktare och
Sartre en resonör. Sartres förra pjäs, ”Les Mains
sales” var ypperlig därför att han där med en oerhörd
säkerhet använde sig dels av ett aktuellt
händelseförlopp, dels av en naturalistisk teaterform som
onekligen är den som bäst lämpar sig för mer eller mindre
filosofiska bevisföringar. Där levde pjäsens figurer i
grund och botten tack vare konflikten och därför att
åskådaren trodde på konflikten trodde han på
personerna. I ett drama av shakespeariansk modell —
eller, som det säges i detta fall, skrivet efter mönster
hos Cervantes — är det först och främst figurerna som
existerar och därefter, i den mån man tror på dem,
konflikten. Personerna i ”Le Bon Dieu et le Diable”
har råkat ut för det obehagliga äventyret att utrustas
med en essens utan att få någon existens. De finns
inte och alltså inte heller deras konflikt och man
undrar därför inte på att de kommer till den
slutsatsen att Gud inte heller finns. Vad djävulen beträffar
finns han bara med i pjäsens titel, och det är tydligen
beklagligt, för det bästa partiet av pjäsen är början
när Götz helt ägnar sig åt att göra det onda, för att
reta Gud, som bara har kunnat hitta på det goda, och
för att visa vilken kaxe han själv är. Därför står han
också i begrepp att, trots att alla ber honom låta bli,
bryta sig in i Worms och slakta alla stadens invånare.
Men när prästen Heinrich, vilken för att rädda
prästerna (som löper fara att bli massakrerade av pöbeln i
Worms) förrått staden åt Götz, framhåller att det onda
är en enkel sak som alla kan göra, medan det goda
inte kan utföras av någon, lystrar Götz: ju svårare,
desto bättre! Och så spelar han tärning om ont och
gott. Det goda vinner och hädanefter skall Götz göra
det goda — men vi får veta att han fuskade för att få
det goda att vinna, och det är ju onekligen en dålig
början. Det går givetvis inte bättre i fortsättningen.
När Götz skänker bort sina egendomar och försöker
predika det goda möts han bara av misstro och hat,
och till sist blir han tvungen att förfalska ett mirakel
för att vinna folkets förtroende. Han grundar den
pacifistiska och neutrala ”Solstaden” och vägrar delta
i det bondeuppror som hans handlingar har utlöst runt
omkring. Bönderna blir slagna, ”Solstaden” brännes
och till sist upptäcker Götz att han har lyckats göra
mycket mera ont genom att göra det goda än genom
att göra det onda. Gud bryr sig tydligen inte om
människorna, ont och gott är oupplösligen förenade, ja,
förhållandet är helt enkelt det att antingen finns Gud
eller också finns människan. Eftersom vi ju alla måste
konstatera att människan finns, existerar alltså inte
Gud. Och Götz återgår till sitt yrke: ”jag är militär,
alltså dödar jag”. Endast genom att helt och fullt
acceptera sig själv och genom att utan förbehåll sluta
sig till de andra människorna finner Götz ro. Han
accepterar att ställa sig i spetsen för bondehären, att
upprätta disciplin och att leda den till striden, i fullt
medvetande om de mord och härjningar han därmed
483
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
