Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
”Den nya kritiken”
är en term som landets lexikonredaktörer
förmodligen tagit med i kartoteket för sin nästa
upplaga, så ofta som den på sistone dykt upp
på tidningarnas kulturavdelningar och
annorstädes där man behandlar litteraturfrågor.
Hittills har intresset mest yttrat sig i en del
entusiastiska referat av kritiska metoder från
England och Amerika, i vilka några yngre
litteraturhistoriker velat se ett medel att
radikalt förnya sin vetenskap, medan andra rest
invändningar mot sådana förslag.
”Den nya kritiken” har lanserats av en rad
anglosaxiska vetenskapsmän, som på många
punkter har ganska skiftande åsikter och
ibland också tycks ganska olika i sin
grundsyn på dikten. De har emellertid det
gemensamt, att de framför allt är inriktade på att
undersöka diktens verkan, snarare än att reda
ut dess tillkomst, vilket är den sida av saken
som mest intresserat forskare i Sverige, där
man ogärna gett sig in på diktens estetiska
sida. I England och Amerika står emellertid
litteraturhistorien och (den mer betydande)
kritiken varandra mycket närmare än hos oss.
Ingen finner det t. ex. onaturligt att ett
klassiskt verk — av Shakespeare, Donne, Keats
eller Dickens o. s. v. — behandlas i en
vetenskaplig studie som ganska mycket påminner
om en utförlig recension. Följaktligen
använder man också i långt högre grad än i Sverige
värderingar i vetenskapen, fast givetvis med
utförliga försök att redovisa de grunder man
använder. Och dessa recensionsessayer spelar
en stor roll när det gäller de växlingar i
uppskattningen av klassiska författare som är så
typiska just för det anglosaxiska
litteraturintresset. Även om kanske inte så många läser
de exklusiva magasin där de publiceras kan
uppsatserna ändå bli stenar med stor förmåga
att sprida ringar i vattnet som märks vida
omkring, fast de flesta inte såg stenen eller
vet vem som kastade den.
Någon riktig debatt i saken har emellertid
ännu inte blivit av i Sverige. Som Sven
Lind-ner påpekar när han anmäler Erik Ekelunds
bok om Tavaststjerna längre fram i numret
står inte heller den amerikanska New Criticism
i någon motsatsställning till de kolleger som
sysslar med att reda ut diktens bakgrund i
diktarens miljö och person — deras arbete
är en förutsättning för detaljstudierna. Därför
behöver man nog inte heller befara att det
skall gå som Artur Lundkvist nyligen med
överraskande avsmak förmodade när han kom
in på ”den nya kritiken” i en recension. Han
ansåg att dess metoder måste föra ut i
akademisk sterilitet, men på avvägar leder väl varje
kritisk metod som tillämpas till det yttersta
och de nya greppen är som sagt inte avsedda
att användas ensamma och utan kontakt med
de andra synpunkter man kan lägga på ett
diktverk. Om vi lämnar vetenskapen därhän
och i stället håller oss till kritiken, kan väl
knappast heller någon förneka att det för all
kritik måste vara nyttigt att ta fasta på ett
par av de principer som Ransom, Burke och
Blackmur företräder: att hålla sig strängt till
texten och samtidigt hålla ögonen öppna för
diktarordens mångtydighet.
De praktiska försöken
att tillämpa detta har varit ganska få. Ett
exempel har man emellertid i Bengt
Holm-qvists verdandiskrift ”Svensk 40-talslyrik” och
eftersom den redan tycks på god väg att bli
en av seriens mest uppskattade volymer kan
den omsorgsfulla utredningen av vad som
verkligen står i texten knappast tyckas skrämma.
Just när det gäller den ofta svåråtkomliga mo-
491
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
