Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Simone Weil: Tankar. Översättning av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIMONE WEIL
TANKAR
Om bönen
Under hela denna min andliga utveckling
hände det aldrig att jag bad. Jag fruktade
bönens suggestiva makt, den makt för vars
skull Pascal anbefaller den. Pascals metod
tycks mig vara en av de sämsta tänkbara för
att komma fram till tro.
Min vänskap med Er har inte kunnat förmå
mig att bedja. Tvärtom tycktes mig faran så
mycket större som j ag nu också måste misstro
suggestionen från min vänskap för Er. På
samma gång har jag känt mig mycket
besvärad av att inte bedja och att inte tala om
detta för Er. Och jag visste att jag inte kunde
säga Er det utan att föra Er helt och hållet på
villospår vad mig beträffar. Vid den
tidpunkten skulle jag inte ha kunnat få Er att förstå.
Ända till i september förra året hade jag
inte bett en bön en enda gång i hela mitt liv.
Aldrig hade jag vare sig högt eller i tankarna
riktat ord till Gud. Aldrig hade jag framsagt
en liturgisk bön. Några gånger hände det att
jag läste Salve Regina högt för mig själv men
bara som en vacker dikt.
I somras när jag läste grekiska med T. gick
jag igenom Fader vår ord för ord på grekiska
med honom. Vi lovade varandra att lära oss
den utantill. Jag tror inte han gjorde det. Jag
gjorde det inte heller, just då. Men några
veckor senare sade jag till mig själv en dag
när jag bläddrade i evangeliet, att eftersom
jag hade lovat och eftersom det var en god
sak, så skulle jag göra det. Jag gjorde det
också. Det oändligt ljuva i den grekiska texten
grep mig då så starkt att jag under några
dagar inte kunde låta bli att läsa upp den för
mig själv om och omigen. En vecka senare
började jag delta i vinskörden. Jag läste då
Fader vår på grekiska varje dag före arbetet,
och jag upprepade det inte sällan ute i
vinodlingen.
Sedan dess har jag ålagt mig som enda
religionsövning att läsa den en gång varje
morgon med fullkomlig uppmärksamhet. Om
min uppmärksamhet under läsningen splittras
eller slappas, det må vara aldrig så obetydligt,
börjar jag omigen, tills jag har lyckats få
min uppmärksamhet absolut ren. Ibland
händer det då, att jag för njutningens skull börjar
om en gång till, men det gör jag bara om
längtan driver mig.
Verkan av denna övning är utomordentlig
och överraskar mig för var gång, ty fast jag
erfar den dagligen, överträffar den alltid vad
jag väntar mig.
Ibland rycker redan de första orden loss
min tanke från mitt kroppsliga jag och för den
till en plats utanför tid och rum, där det
varken finns perspektiv eller utsiktspunkt.
Rymden öppnar sig. Oändligheten hos rymden
sådan vi vanligen uppfattar den ersätts av en
oändlighet av andra eller någon gång tredje
graden. Samtidigt fylles denna
oändligheternas oändlighet så småningom av tystnad, en
tystnad som inte är frånvaro av ljud, utan
verklig förnimmelse, mer verklig än en vanlig
Ijudfömimmelse. Om under tiden händelsevis
något ljud hörs, når det mig först sedan det
har passerat igenom denna tystnad.
Under uppläsningen eller i andra stunder
är också Kristus ibland personligen
närvarande, men närvarande på ett sätt som är
oändligt mera verkligt, gripande, klart och
506
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
