Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Notiser - In memoriam - Brev till BLM
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
Shaw & Shaw
Shawsällskapet i Amerika har nyligen fått ett
förslag att byta namn till George Bernard
Shawsällskapet. Anledningen är att alltför många människor på
sista tiden anmält sig i tro att föreningens verksamhet
ägnades Irwin Shaw, författare till ”De unga lejonen”
och ”The Troubled Air”.
Inget beröm åt Miss Blandish
För några år sedan innehöll BLM en artikel med
titeln ”Den ensamme spårhunden”, som bl.a.
behandlade James Hadley Chases ökända roman ”No Orchids
for Miss Blandish”. Artikeln gick ut på att visa
hurusom herr Chases alster dels i väsentliga stycken är ett
plagiat, dels en ovanligt tarvlig spekulation i sadistiska
intressen hos publiken. För någon tid sedan utkom
boken i Sverige under titeln ”Sällan blommor till
bruden”, på baksidan prydd med en lösryckt sats ur
sagda BLM-artikel, som tydligen skulle ge intryck av
att boken berömts där.
En sådan citeringsteknik har ansetts tillhöra
förlagsverksamhetens mera guldgrävarbetonade
förhistoria. Den bör inte få tillfälle att breda ut sig —- även
om det är fråga om en gangsterhistoria.
IN MEMORIAM
James Norman Hall
f. 22. 4. 1887, d. 6. 7. 1951
För fyra år sedan avled Charles Nordhoff och i
somras följde honom hans gamle kompanjon James
Norman Hall. De bägge författarna, som träffades i
Frankrike under första världskriget, etablerade redan
1920 sin romanfirma, som under många år var en av
samtidens mest framgångsrika — det räcker att nämna
titlar som ”Myteri” och ”Orkanen”. De flesta av deras
böcker är förlagda till söderhavsmiljö, men inte till
något paradisiskt drömland, utan till en inte alltför
förskönad verklighet, som Nordhoff och Hall studerat
under många års vistelse på Tahiti. I böckerna
dominerar också de rejäla äventyren över de mer
romantiska inslagen. De två herrarna samarbetade mycket
nära och kunde t.o.m. bägge skriva meningar i samma
textstycke. Hall drev emellertid också ett
författarskap vid sidan av det gemensamma och gav bl.a. ut
de lustiga sjöskrönorna i ”Doktor Dogbodys ben”.
Peter Cheyney
f. 1896, d. 26.6. 1951.
När Peter Cheyney i somras avled efter en lång
sjukdom slutades en mycket framgångsrik karriär inom
kriminalförfattarnas skrå. Märkligt nog började den
av en ren slump. Cheyney slog 1937 vad med en god
vän om fem pund att han skulle kunna skriva en
perfekt amerikansk thriller ■— trots att han var engelsman
■och aldrig besökt USA. Han vann vadet — med orätt
anser amerikanska experter, som helt dömer ut hans
försök att skriva amerikansk slang — och var därmed
inne på en bana som beräknas ha inbringat honom
bortåt fem millioner kronor, fördelade på c:a tre
böcker om året i 14 år. Amerikanarna accepterade
belåtet vad som föregavs vara deras modersmål och i de
flesta andra länder, även i Sverige, hade Cheyney stora
framgångar med sina två hårdkokta hjältar, Lemmy
Caution och Slim Callaghan och sina suggestivt
konturerade damer, som dock trots betydlig frispråkighet
alltid höll sig i skinnet när det verkligen gällde allvar.
Anthony Boucher, ordförande i de amerikanska
kriminalförfattarnas klubb, anser att Cheyney
presterade sitt bästa i en svit romaner med spionmotiv som
kom ut under kriget, alla med ordet ”Dark” i den
engelska titeln. Att han hade en viss naturlig
berättar-begåvning är uppenbart. Till Chandlers och Hammetts
artisteri nådde han aldrig, men tillät sig heller aldrig
sådana smaklösheter som en del mer samvetslösa
kolleger.
John Erskine
f. 5. 10. 1879, d. 2. 6. 1951
John Erskine var aldrig särdeles känd i Sverige,
men åtnjöt i Amerika ett betydande rykte, uppspaltat
på flera verksamhetsområden. Han var professor i
engelska vid Columbia University och en ansedd
kännare av äldre engelsk lyrik, han var solist i New Yorks
filharmoniska orkester och dessutom en tidvis mycket
läst romanförfattare. Hans specialitet i den senare
egenskapen var att framställa historiska personer i
milt satirisk vardagsmiljö, Casanova, Walt Whitman,
Venus, Frangois Villon och kung Arthurs riddare
hörde till dem som undergick en sådan behandling.
Mest bekant blev hans bok om kung Menelaos och
hans maka, ”The Private Life of Helen of Troy”, den
finns också, jämte en annan av Erskines böcker, på
svenska och upplevde ett par upplagor.
BREV TILL BLM
Herr Redaktör
I Edert sommarnummer läses (s. 428) följande,
vilket ingår i Gustav Sandgrens artikel: ”Jag själv
accepterade kommunismen så länge den fanns under
banderollen: ’Ljus över landet, det är det vi vill!’ (En stolt
och riktig paroll, en av de få verkligt revolutionära
som skapats i Sverige!).”
Ska man vara riktigt petnoga och varför skulle man
inte det, så är det ingen svenskfabricerad slogan. ”Lys
over Landet, Det er det, vi vil.” Skrev J. P. Jacobsen
1884 ren. Det var kanske revolutionärt, men i Brändes’
anda. Både G. B. och J. P. Jacobsen kom senerehen
till andra resultater i viss mån. ■—■ Lustigt är för resten
att samma ”ljus” (med lite oklart fladdrande låga)
förekommer i Heidenstams moderatradikala tal i
början på 1900-talet. Det ursprungliga är naturligtvis
”upplysningen”. Men ”ljus” och andra symboler är
mångtydiga.
Göteborg den 24 augusti 1951.
Med utmärkt högaktning
Eder
Sven Collbekc
563
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
