Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Nittonhundratjugotalet
har plötsligt blivit högsta mode, både i Sverige
och på andra håll. Man har länge kunnat märka
ett sakta stigande intresse för decenniet i fråga,
som ju har många likheter med vår egen tid
— en efterkrigsperiod, vars människor ville
hämta sig från de våldsamma upplevelserna,
antingen i ett muntert nöjesliv eller i den våg
av religiöst intresse som drog över världen;
särskilt på den sista punkten är ju likheten stor.
Framför allt är det väl dock olikheterna som
lockat. Från vår utsiktspunkt ter sig ju
tjugotalet snarast idylliskt. Det ligger något
troskyldigt över den efterkrigsgenerationens mycket
omtalade desperation om man tänker på att den
frodades mot bakgrunden av en värld som trots
allt såg ut att gå framåt och åtminstone inte
synligt arbetade på nästa sammanstötning.
Svärmeriet för det glada tjugotalet har ökat
allt eftersom vår egen otrygghet tagit till och
på allvar har det blommat upp under det sista
året. I Stockholm spelas just nu tre komedier
och en revy helt eller delvis i smala byxor,
shinglat hår och korta klänningar som liknar
malpåsar. In- och utländska tidningar gör
vemodiga återblickar på jazzgossens och
flap-perns tidevarv, både ur filosofisk och moralisk
synpunkt och vill man gå till litteraturen räcker
det att peka på det stora intresset för F. Scott
Fitzgerald, epokens idol och främste
historio-graf i U. S. A. Han har väl rätt länge varit i
stigande på litteraturbörsen, som de flesta goda
författare som blivit så bortglömda att de
lockar till återupptäckt. Några spridda volymer
av hans verk trycktes om i Amerika redan för
flera år sedan och hos oss kom krusningar från
de första vågrörelserna genom essayer av
Thor-sten Jonsson och Artur Lundkvist. Och redan
1946 kom hans mest kända bok, ”Den store
Gatsby” i nyöversättning som ett av Panache-
seriens första nummer, men utan att ännu väcka
större uppmärksamhet.
Hösten 1950 var marken på allvar beredd
och då dominerade Fitzgerald än en gång, fast
postumt, best sellerlistorna i U. S. A., när Budd
Schulbergs roman om hans liv låg i toppen
bland skönlitteraturen och Arthur Mizeners
biografi bland facklitteraturen. Flera artiklar
har sedan skrivits om Fitzgerald i Sverige och
till dem kan man nu lägga Harry Scheins stora
essay i detta häfte, där han visar hur Fitzgerald,
som i livet misslyckades med att förkroppsliga
den amerikanska framgångsmyten nu ändå får
göra det genom sina böcker.
Fitzgeralds tidiga verk, framför allt hans
noveller, erbjuder också den angenämaste resväg
till ett tilltalande tjugotal, som man gärna kan
önska sig. Hur vilsamt och rogivande är det
inte att tillbringa en kväll i sällskap med hans
spleenfyllda unga män, så upptagna av att
skapa bekymmer som skall ge deras liv en
smula innehåll och hans shinglade och
cigarrettrökande dollarprinsessor, som mitt i sin
kamratliga frigjordhet ändå har en oförvillad
blick för bankkontots betydelse. Förbudsginen
faller ännu bara som en mild dagg över deras
vemod och de förstår att göra sina olyckor till
samma utstuderade balett som Dardels dandies.
Man kan avnjuta tidsfärgen över deras äventyr
med samma välbehag som det spröda
klinkan-det på den gamla ragtimeskiva jazzexperten
varsamt plockar ur sitt diskotek.
Och ändå ligger dessa böcker märkvärdigt
döda i handen och minnet. Den flykt till en
annan och trots allt angenämare värld som de
erbjuder har väl blivit främsta orsaken till
deras nya popularitet och den förströelsen vill
man inte missunna någon. Men som Harry
Schein visar räckte inte den attityd mot livet
som de företräder. Den räckte inte för de social-
571
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
