Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
grupper som försökte praktisera saken och den
räckte inte för Fitzgerald. En verkligt bra
författare som gav mer än utsökta konstverk med
stort underhållningsvärde blev han först när
han skildrade bankrutten hos den som placerat
sina andliga tillgångar i en livsinställning som
bestod av lika delar desperation och tro på
”lyckan” trots allt.
Ändå är det den sidan av tjugotalet och hos
Fitzgerald som mest lockat i dag. Man tar fasta
på de drag man anser sig behöva och får fram
en tid med moder och smakriktningar som
redan blivit lustiga och kuriösa, man ler åt den
förtvivlan som ändå tryggt stödde sig på
ekonomiskt välstånd. Man tar fram livet sådant det
levdes inom mer eller mindre gynnade grupper
i Amerika, England eller Sverige, men det vore
lika lätt att ta fram ett annat tjugotal, t. ex. det
tyska. ”Varg bland vargar” är en sämre bok än
de flesta av Fitzgeralds romaner, men det är
inte säkert att Fallada ger en mindre riktig bild
av perioden än han. Det vore lika lätt att måla
decenniet som de stora arbetskrisernas,
kom-munistframgångamas och kommunistskräckens
år; det kunde man göra även för Sveriges del.
Man kunde se det som jäsningstiden för Hitlers
brygd och man kunde se det som den tid då
”Onda sagor” skrevs och en rad av våra främsta
moderna prosaförfattare steg fram med bittert
upplevda samtidsskildringar.
Att sammanfatta perioder ens något så när
riktigt är väl ogörligt, inte ens i en så lysande
översikt som Ivar Harries ”Tjugotalet in
me-moriam” får man mer än spridda drag
antecknade. Varje tid som tycks bära en viss prägel
rymmer ju också inom sig dess motsats; ett av
de främsta verken i svensk litteraturhistoria är
Martin Lamms stora bok om romantiken under
den nyktra upplysningstiden.
Att se tjugotalet som en behagligt
rosafär
gad spegel av vår egen tid är en trevlig
sysselsättning, men knappast fruktbar om man tar
den på allvar. Och som straff kanske vi råkar ut
för att ett 1970-tal, som sett värre saker än vi
betraktar vår egen tids modeord ”ångest” med
samma smått förälskade överseende som vi
ägnar tjugotalets ”spleen”. Och tänk om man
sedan bygger under detta genom att spela
Herbert Grevenius i femti otalsko stym?
Martin Lamm
nämndes nyss. Han sysslade vid sin bortgång
med förarbetena till en biografi över Hjalmar
Bergman, ett ämne som intresserade honom
både därför att det låg i linje med hans studier
i det europeiska dramat och därför att diktaren
var hans personlige vän. På biografien, som
skulle ingått i Svenska Akademiens serie
minnesteckningar, blev ingenting skrivet, men till
stöd för sitt minne antecknade professor Lamm
sina egna hågkomster av Bergman och fogade
till detta reflexioner om några av hans
skådespel.
BLM har nu glädjen att få offentliggöra
dessa anteckningar. Det bör understrykas att de
ursprungligen skrivits utan tanke på
publicering och att de här, med undantag för några
mindre ändringar, föreligger oredigerade.
Stilen erinrar inte heller om den Martin Lamm
använde i sina litteraturhistoriska studier, utan
snarare om hans föreläsningar eller hans
konversation, med dess många älskvärda
utvikningar, som ändå alla tjänade det slutliga syftet.
I sitt nuvarande skick ger emellertid artikeln
ändå en mycket personlig bild av Hjalmar
Bergman och meddelar också flera
överraskande och nya synpunkter på några av hans
främsta verk, ”Swedenhielms”, ”Patrasket” och
”Sagan” — bidrag till vår egen
tjugotalslitte-raturs historia. Åke Runnquist
572
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
