Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Lars Göransson: Requiem. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS GÖRANSSON
REQUIEM
Klockan ringde. Ett egendomligt
vadmals-Ijus fyllde rummet. Det regnade ute,
droppade frenetiskt i tunnan. Gardinkanterna
lyste svagt som ljusa störar på botten av
en grund sjö. Flickan sov, men lillpojken hade
vaknat, låg tyst och tittade opp i luften. Han
kunde inga ord och begrep ingenting av vad
han såg. När som helst skulle han börja skrika.
Brita, hustrun, vände sig hastigt och tyst mot
väggen och drog filten över öronen.
Klockan var halv 5; han skulle ju ta opp
nät. Han tyckte att en mängd festklädda
personer just hade lämnat rummet och att han
själv hade stått och sjungit, precis som i
Maria-kyrkan i sin ungdom.
Han steg opp och klädde sig, tyngd av sömn
och endast driven av desperation; det gällde
att inte tänka. Requiem aeternam. Han skulle
ju ta opp näten. De behövde en ordentlig fångst
— för en gångs skull... Dona eis. Han blev
sittande på stolen och stirrade med sjunkande
ögon ut i det otydliga, skymningsgråa rummet.
Vad var det han drömde? En ljuvlig dröm.
Han hade stått i en kör och sjungit vid en grav,
bland män i frack och kvinnor i stor baltoalett.
I sin ungdom hade han sj ungit i Mariakyrkan,
men aldrig vid en grav. Prästen slog takten
med den lilla skyffeln, och för varje slag han
gjorde plaskade det i luften på ett behagligt,
resignerat och enformigt sätt. Dona eis
Do-mine. Det var han själv som låg i kistan nere
i graven, på samma gång som han stod bland
de festklädda och sjöng över sig. Stilla, tunga,
sorgliga och ljuva toner. Musiken fanns kvar
i hans huvud fast han inte kunde höra den
eller på något sätt erinra sig den. Han skulle
ta opp näten, långsamt roende i regnvädret.
Nej; han ryckte opp sig. Lillpojken hade
tydligen somnat igen. Han gick ut i köket och
tände i spisen, för det kändes rått och fuktigt.
Han fick ligga på knä och blåsa i askluckan;
det pyrde och jäste en stund, men så tog det
sig och blev livligare, kraftigare, lättare. Det
brann till slut med ett präktigt och bejakande
ljud, nästan dramatiskt. Han satte på en panna
kaffevatten på spishörnet; han skulle ha det
när han kom tillbaka med fisken — om det
blev någon.
Det fanns ingen gardin i köket.
Morgonljuset blänkte i de bruna, blanka
träfiberplattorna, som hade trägula lister med mörka
spik-huven i. Det kaotiska fibermönstret i plattorna
tycktes röra sig, fast han inte kunde
konstatera det; en mängd små stickors och stråns
oändliga virveldans mot en mörkare, okänd
bakgrund — år ut och år in, vad det än var för
folk som hyrde stugan och sutto här i köket och
tittade. Det regnade. Det var sommar, men
långt kvar till semestern, då det också regnade.
Man fick pyssla med hushållet och barnen och
läsa gamla romaner, eller dricka brännvin,
spela kort och prata politik med någon
bullersam granne.
Han tittade på lappen, som Brita lagt fram
på köksbordet. Där stod uppskrivet vad han
skulle köpa i stan. Det var en lång lista. Nå,
fick han fisk så behövdes ju inte alltihopa.
Han satte på sig regnrocken och tittade in i
sovrummet ett ögonblick. De sovo; deras
andetag vandrade som lätta steg på vägar i ett
annat landskap; men det var inte något
märkvärdigt landskap eller något märkvärdigt ärende
de voro ute i. De läto enfaldiga, ytliga och
barnsligt fromma. De brydde sig inte om var
de voro och vad deras virriga lilla sovfuga
egentligen tjänade till. Dona eis Domine.
577
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
