Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Lars Göransson: Requiem. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS GÖRANSSON
Så gick han hastigt ut, stegade nedför
grässtigen mot bryggan. Det var ju klart, att han
inte skulle få någon fisk; det visste han med
sig. Men pengarna var nästan slut; han kunde
inte köpa så mycket i staden. Det otroliga och
absurda måste ske. Det var enda räddningen.
Lönen var uttagen en månad i förskott.
Regnet föll lätt men hastigt över vattnet.
Alarna stodo på sned hit och dit över stranden.
De runda, knytnävstora stenarna •—• i
oräkneliga massor, men alla med var sitt lilla utseende
—- trängdes längs vattenkanten som om de
lågo på språng; de blevo glatta och mörka och
irriterade av regnet, som prickade dem, men
de höllo sig krampaktigt kvar på
strandbädden, darrande av upphetsning och i en
fantastisk oordning och trängsel. Kyrie eleison.
Vattnet låg alldeles plant men ströplat av regnet;
små skvättblomster växte opp för varje droppe
som föll, växte opp och sköt i luften med några
små stänglar och vissnade ner under bråkdelen
av en sekund; i milliontal och åter milliontal.
Det var långt till andra stranden, som satt
orörlig som en främmande skogsfästning i
regnljuset — i det grå regnljuset innan
drabbningen.
Det måste gå. Han hoppade ner i båten och
slängde opp durkarna, som låg och flöt. Ljudet
gick motvilligt ut över sjön och kom tröstlöst
tillbaka. Öskaret i hans hand rörde sig
mekaniskt; skrapade mot båtbottnen, stötte mot
re-lingskanten och tömde ur sitt vatten •—■ som
plumsade tomt och idiotiskt utanför båtsidan.
Krist Kyrie, Krist Kyrie, Krist Kyrie.
Till sin förvåning upptäckte han plötsligt
en båt, som låg förankrad en hundra meter
från stranden. Det var en vit, illa medfaren
nöjesseglare med seglen oformligt beslagna
under regnet. En tröja låg uppslängd på tork
på rufftaket; regnvattnet rann från den lägsta
tröjärmen i en liten gul rand över den
vitmålade ruffsidan. Ingen levande syntes
ombord; båten verkade utlagd att sköta sig själv
någon vecka på egen hand — som om den hade
kunnat det.
När han öst ur så mycket vatten, att
dur
karna inte längre låg och flöt, gj orde han loss,
lyfte i årorna och rodde ut. En ny dag hade
börjat, meningslös som alla andra. Han skulle
inte få någon fisk; det var meningslöst att ta
opp näten; men likafullt måste han göra det.
När han tagit opp dem, skulle han cykla in
till jobbet —■ för att cykla ut igen om tolv
timmar, äta, bekymra sig och gå och lägga sig.
Men det särskilda med denna dag var, att det
var den sista, den yttersta; ty ny gick det inte
längre. Han hade inga möjligheter att skaffa
mera pengar, vare sig på kontoret eller genom
lån av bekanta, och krediterna voro slut. Han
skulle komma tillbaka utan det mesta. Det
brakade ihop. De kunde ju inte gå och tigga i
trakten.
Denna dagen var den yttersta; längre kunde
man inte komma; och likafullt betedde han sig
som om allt var all right och skulle gå i lås
innan det blev mörkt igen.
Många års ansträngningar, otaliga snillrika
räddningar ur till synes hopplösa
penningsituationer — allt var bortkastat och meningslöst.
Dies irae, die illa, solvet saeclum in favilla.
Hade han vetat hur det skulle gå, hade han
inte ägnat sig åt det. Man borde upplysa små
barn om hur det kommer att gå, så att de kan
ta livet av sig i tid. Är man född, så ska man
strax dö ändå; livet är kort och döden lång;
de levande äro få, de döda många; bäst är att
glädja sig åt sina ofödda barn. Men det gick
inte; så gjorde man inte. Utan man steg upp
i okristlig tid, öste båten för att den inte skulle
sjunka, tog upp nät som det inte satt någon
fisk i och höll noga båtbalansen när man lutade
sig ut över relingen — för att inte dråsa ner
i den våta, gråa grav, där man hörde hemma.
Vad gjorde man då? Man förbannade,
förbannade och åter förbannade. Det ändrade inte
förhållandena, men det gav en ursäkt för att
man levde. Det släppte ut tankarna och födde
opp ett tillfälligt lättsinne. Det finns bara en
sak, som kan hålla sinnesron vid makt, och det
är ilskan.
Men en dag, en stilla, grå och regnig
morgon, förmår man inte reta sig på det längre.
578
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
