Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Lars Göransson: Requiem. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REQUIEM
vuxen man med hustru och barn, och ingen
av dem blev hjälpt av att någon begrät hans
elände. Han måste göra allt själv, med egna
händer, utan tanke på andra.
Det var just det han inte förmådde. Aldrig
skulle förmå.
Han öppnade förskräckt ögonen. Han hade
blivit rädd. Han grep årorna, svängde båten
och rodde in mot stranden.
Den öde segelbåten låg orörlig utanför;
bidande, bidande. Han hade blivit rädd för
något. Vad då? Han kände inte längre någon
förtvivlan.
Stranden med de milliontals gråstenarna och
de raglande alarna mötte honom som ett skred.
Han gj orde hastigt fast båten och slängde opp
näten på bryggan. Det var allt mycket
enhetligt; regngrått, regngrönt och välbekant.
Det fanns kanske något i tillvaron, som var
ännu värre. Ännu värre. Något av en sådan fasa
och sådant elände, att man inte kunde inse det.
Vid blotta aningen därom vände man ryggen
till, slängde all förtvivlan över bord och fick
genast nya krafter. Det fick gå som det kunde
gå. Han kunde ju inte sitta därute i regnet och
blunda. Domine Jesu. Jo, det kunde han, om
det inte hade funnits något i världen som var
ännu värre.
Han drog ihop näthögarna och bar dem i
famnen bort till torkställningen. Maskorna
fastnade i knapparna på hans rock. Han
hakade opp en nätände på första torkstören och
arbetade febrilt en stund med att reda ut nätet.
Hans händer voro kalla och skrynkliga av
vattnet, och de blöta rockärmarna kylde
handleden. Så insåg han att han inte skulle hinna,
och lät det hänga som det hängde. Hostias et
preces.
De sovo alltjämt, när han kom in. Dörren
smällde igen efter honom — han öppnade den
nervöst igen och stängde den ljudlöst. Klockan
hade blivit mycket. Han stoppade rakgrej orna
i rockfickan för att raka sig på toaletten under
lunchrasten. Det hade slocknat i spisen. Han
bet några tuggor av limpan, kaffet fick vara.
Så stoppade han mekaniskt på sig
antecknings-lappen, och tittade in i sovrummet ett tag.
Sov-fugan hade djupnat, svängt, gått över på en
annan bog. Regndropparna i tunnan föllo
tungt, par om par. Sanctus, Sanctus. Rummet
var fyllt av de sovandes drömmar, omöjliga att
iaktta. Lillpojken hade sparkat av sig och låg
på sidan, skär som om han var konstgjord och
ful som alla småbarn. Han sov orubbligt —
eller bara blundade. Rlundade intensivt och
oförfärat. Han visste ingenting, och ingen
visste någonting om honom. Vem vet? Vem
vet?
— Det är bra, hörde han sig viska. Nu var
han vaken. Så kastade han en sista blick på
sin hustrus rufsiga nacke — ett mekaniskt
farväl, ett uppgivet hopp om att hon också skulle
vakna; en blick utan något som helst
medvetande om — eller minne av — detta huvuds
egendomliga och känslodunkla roll i hans liv.
Han stängde dörren med yttersta
försiktighet. Som han ännu höll i handtaget på
yttersidan, gick det opp för honom, att han
antagligen kunde få ut 25 kronor till på armbandet,
som de hade på pantbanken. Att han inte hade
tänkt på det tidigare! Så var den situationen
räddad! Han fick plötsligt lust att öppna
dörren igen och se efter en gång till, att de sovo
ordentligt.
Men han ändrade sig och klev i väg över
grusgången efter cykeln, som stod under en
gran.
581
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
