Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Lars Göransson: Requiem. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS GÖRANSSON
rade med ett litet fräsande, och klev ner i
ruffen. Luckan gick fram och tillbaka igen med
två ljudliga, bestämda brakanden; och så var
det tyst.
Tuba mirum spargens sonum.
Han fann strax första märkpinnen, som flöt
enfaldigt och uttryckslöst på platsen där han
släppt ut den. Sömnen tyngde honom ännu;
om han lyssnade efter, hörde han ett väldigt
susande och farande inne i huvudet, och han
kände ännu munrörelserna, som han gj ort när
han stått och sjungit i drömmen. Recordare
pie... recordare... Han tog opp nätet flöte
för flöte och förflyttade båten bara genom att
dra i nätet. Det var visst fullt av fisk i
maskoma, som strasslat in sig till stora klumpar.
Det myllrade av fisk; men de lågo alla stilla i
garnen, bleka, döda och fördömda. Deras ögon
betraktade honom stelt och uppgivet, som
överbevisades ögon. Eller blinkade de till honom
ett par gånger. Han hade aldrig sett abborrar
blinka. Nå det var ju inga abborrar; det var
inga fiskar alls; nätet var trassligt men tomt
som om han glömt det kvar i gräset på
stranden eller inte velat lägga ut det, därför att det
var så trassligt.
Var det hans fel? Hade han inte gjort vad
han kunnat? Nej, just det: han hade inte gjort
vad han kunde.
Han slängde ner nätet på durken och rodde
hastigt till nästa nätpinne. Regnvattnet
droppade från mössan när han rörde på huvudet.
Alträden och tallarna längs stränderna lutade
sig mörka, våta och högtidliga ut över den våta
graven. Under den tysta vattenytan gingo
fiskarnä i knyckar eller stodo stilla och lurade
i mörkret. Det plaskade till inne i vassen; flera
gånger, dovt och hemlighetsfullt; resten skedde
i det fördolda. Man högg in på varann när
man såg ett tillfälle. Man jagade en stackare
för brödfödan ända utöver det yttersta.
Gäddan rörde sig behärskat mellan
undervattens-stråna, njöt av sin makt; och kunde inte låta
bli att utöva den också i onödan. Innan hans
hustru hade blivit gift, hade hon varit
hembiträde, och husmödrarna hade frossat på
henne — utan att veta om det och utan att ha
något nöje av det. På kontoret plockade man
undan papper så att den förhatlige, som ville
avancera, skulle göra bort sig. När två gamla
vänner, som inte träffats på länge, möttes igen,
var det frågan om vem som förskaffat sig den
retligaste fetman; och hur fet man är var, inte
försmådde man att hugga in på en ynklig
ab-borrpinne. Tvärtom, då ådagalade man en helt
annan aptit än när man träffade en fet, eller
fetare. Det finns ingen glädje som går opp
mot glädjen på andras bekostnad. Det var ju
alla överbevisade om. Man slöt sig ihop i
familjer, som om kampen skulle bli lättare då. Blev
man fler som höll ihop, blev man också fler
som måste försvaras. Det finns ingen ände
på hur illa ställt det är i världen. I nästa nät
fanns inte heller någon fisk förutom några
miniatyrmörtar, som sprattlade ur när de
kom-mo över vattnet. Det blixtrade om dem när de
försvunno i mörkret under båtsidan.
Confu-tatis. I det tredje nätet fanns ingenting.
Hade han inte gjort vad han kunnat? Nej,
det hade han nog inte.
Den nerfläckade, vita segelbåten stod orörlig
på vattnet. Inte ett ljud trängde ut därinifrån.
Morgonregnet silade stillsamt och otröstligt
på; de avlägsna stränderna lågo utblekta i
diset.
Han släppte årorna och lät händerna falla
på sittbrädan. Det blev för mycket. Han slöt
ögonen och satt orörlig, medan båten så
småningom slutade glida och regndropparna
pic-kade vattenytan runt omkring. Lacrymosa.
Han kunde ingenting göra.
Det fanns ingen gräns för en människas
plågor. Ingen gräns ... Ingen gräns ...
Det ryckte i hans armar. En egendomlig,
hysterisk oro började röra sig i honom.
Eftersom hatn inte kunde gråta, skulle han skrika,
fäkta med armarna, slå sönder den grå
morgonen runt omkring; slita itu båten och sig
själv och strö bitarna hit och dit över
vattenytan. Man skulle få se, hur långt det hade gått
med honom. Man skulle gråta.
Men det var inte att tänka på. Han var en
580
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
