Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Martin Lamm: Mina minnen av Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTIN LAMM
Detta är ju något som en nordbo helst
blundar för. Ännu i dag kan ju en vanlig
italienare inte motstå nöjet att reta en tupp eller
ge ett käpprapp åt en skinnmager hästkrake.
Men för 30 år sedan voro förhållandena ännu
värre, allra helst på Sicilien; jag har ett
mar-drömsaktigt minne av att ha sprungit förbi en
öppen dörr i ett fattigt hus i Taormina, där en
husmor ryckte fjädrar ur en levande tupp —
jag vet inte för vilket ändamål.
Hjalmar Bergman var ju utpräglad djurvän
och fördömde ännu starkare än jag dessa sidor
i det italienska lynnet. Men det var nästan som
om han vällustigt dröjde vid dem. En gång
berättade han för mig om hjälpgumman i
deras bostad: hon hade tämjt en duva och
matade den med ärter. Men en gång fortsatte hon
med grym beräkning att stoppa i duvan den
ena ärtan efter den andra till dess den kvävdes.
Först långt senare (1940) fann jag i Linders
bok ”Hjalmar Bergman” (s. 202) att en kusin
till Hjalmar Bergman meddelat, att han under
sin barndom fanatiskt dyrkat sina djur men
smekte dem till dess de voro nära döden.
En gång, då vi just passerat ett par
musicerande krymplingar av den vanliga sorten,
anförtrodde han mig, att den ene några dagar
tidigare fört honom till en bordell av mycket
pinsam beskaffenhet. Det hela verkade så
underligt antediluvianskt i denna stad och på
samma gång fantastiskt, att jag undrade om
inte dikten tog vid där man minst anade det.
Hans förhållande till pengar verkade kuriöst.
Samtidigt med att han klagade över att
behöva skriva för förtjänstens skull och särskilt
verkade trött på ett par av sina medarbetare
vid fabricerandet av filmscenarier var det
honom stört omöjligt att ackordera om ett pris,
också när butiksbiträdena gåvo omisskännliga
vinkar om att de motsågo prutningar och voro
beredda till det. Resultatet blev att allt kostade
honom tredubbelt mot andra. Då jag efter hans
avresa från Taormina en gång gjorde
uppköp i den butik han helst frekventerade,
frågade också innehavaren mycket efter sin
enastående kund: ”E molto ricco?” Jag svarade
undvikande, att han var en stor författare och
naturligtvis beroende av sina arvoden, men
Hj. B. ogillade kraftigt detta i sitt svarsbrev
från Florens: ”Du skulle ha sagt: E
ricchis-simo, ty det är det enda man vinner anseende
med här i landet.” Komedien ”Patrasket” skall
ju också, om jag fattat den rätt, visa att
snålheten bedrager sig själv. Men denna i sig själv
riktiga tanke illustrerar Hj. B. på ett så
förbryllande sätt att man varken vet ut eller in.
Samtalen rörde mest litterära frågor. Han
var tydligen oerhört känslig för kritik, fastän
han låtsades vara motsatsen. Även beundrande
recensenter som Torsten Fogelqvist omnämnde
han med en viss rädsla. I sina omdömen om
andra författare var han älskvärd men i
grunden en smula ointresserad. Man hade intryck
av att han mest gick upp i sin egen
fantasivärld.
Jag hade redan vid denna tid hört talas om
hans missbruk av alkohol och var därför
förvånad över att se honom dricka högst måttligt.
Ett glas malaga efter maten var egentligen
vad han unnade sig. Att han hade en
psykopatisk läggning var han medveten om. Jag
minns, att han en gång förklarade, att han — i
motsats till sina kolleger — hade läkarrecept
på att vara författare. Hurså? Jo, då jag först
sökte bot för mina nerver frågade läkaren
(Billström) vad mitt yrke var. Jag svarade att
jag var författare. ”Det är tur, annars vore
herr Bergman för längesedan internerad.”
Egendomligt nog har Hj. Bergman skrivit
ganska få nutidsskildringar med italienska
motiv; några finnas i novellsamlingen ”Amourer”.
Det förvånade därför att han trivdes så bra i
Italien, umgicks så obehindrat med
befolkningen och observerade så mycket av folklivet,
som undgick oss andra. Men Hj. Bergmans
diktvärld var en värld för sig, som lydde andra
lagar. Det var alltid överraskande att höra
honom tala om vad han tänkte skriva. Då han
först nämnde att hjälten i det påbörjade
dramat skulle vara en adlig svensk nobelpristagare
blev jag något perplex, och jag måste erkänna
att jag fortfarande — efter att ha läst om det
588
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
