Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Martin Lamm: Mina minnen av Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINA MINNEN AV HJALMAR BERGMAN
och sett det med olika representanter i
huvudrollen ■—- har svårt att tro på att Swedenhiehns
vetenskapliga geni är av världsklass; han
förefaller snarare som en bolagsdirektör som gjort
en lyckad uppfinning av en slump. Att stycket
arbetade med äldre intrigmekanism än
marionettspelen har sedermera starkt framhållits av
Per Lindberg. Jag måtte ha märkt det vid
uppläsningen, ty Stina Bergman berättade sedan
skämtsamt att jag efter andra akten, där den
stora striden mellan hederskänslan och
hänsynen till familjen utkämpas i Swedenhiehns
själ, något torrt anmärkt: Men det här är ju
Ibsen, men efter slutakten sagt att det var
bättre än Ibsen.
Fullt så kategoriska torde väl inte mina
omdömen ha varit, men situationen var
onekligen en smula delikat. Vi hade varit skilda
några dagar medan dramat skrevs och inbjödos
på själva påskaftonen för att höra Hj. B. läsa
upp det. Han var angelägen att få föra fram
det själv, och han var ju en lysande uppläsare,
även om han överbetonade replikerna, som
kanske därigenom verkade mer präglade av
hans samtals jargong än då man ser eller läser
stycket.
Något förbryllande är
Swedenhielmsfigu-ren; han har ju också blivit föremål för de
mest olikartade tolkningar. De burschikosa
manér, som han utrustat Swedenhielm med,
hade han nog iakttagit hos Svante Arrhenius,
som hade gamla vänskaps- och
affärsförbindelser med Hjalmar Bergmans far. Då fadern
dog 1915 och det visade sig att hans
affärsställning var undergrävd, sökte Arrhenius efter
bästa förmåga att hjälpa Hj. B. I ett brev till
Tor Bonnier (4.8.1915) talar Hj. B. om att det
är tack vare att ”den beskedlige Arrhenius till
överpris inköpt hans sista aktie” som han kan
betala sin skatt. Och i ett brev till Edfelt,
skrivet efter Arrhenius’ död berättar han att
Arrhenius sagt till honom då han var 17 år:
”Hjalmar, det finns bara ett här i livet: ARBETE.
Jag trycker med vördnad och kärlek, allra
mest kärlek, din hand, store arbetare och
mäs
tare” (Johannes Edfelt, ”Några minnen av
Hj. B.”, Örebro Länsbibl. Medd. 1939).
Arrhenius’ storhet som vetenskapsman är ju
numera så erkänd att Vetenskapsakademien tio
år efter hans död 1937 högtidlighöll
50-års-minnet av den teori, som han framlade 1887
och för vilken han 1903 erhöll Nobelpriset.
Det kan synas djärvt att anta att Arrhenius
stått modell till Swedenhielm, men i själva
verket stämmer detta inte så illa med den
uppfattning som ännu rätt länge vidhållits av
fysikerna och kemisterna i Uppsala. Arrhenius
hade inte fått mer än non sine på sin
banbrytande avhandling — enligt uppgift
därför att den var behäftad med något tekniskt
fel. Att han 8 år senare blev professor i fysik
vid Stockholms Högskola rubbade inte
upp-saliensarnas misstro, lika litet som Nobelpriset
eller anställningen som chef för
Vetenskapsakademiens fysiska Nobelinstitut. I övrigt lika
jovialisk som Swedenhielm var han en
oblid-kelig fiende till Uppsala universitet, under det
att han gynnade Stockholms Högskola. Vid
sidan av sina vetenskapliga teorier bedrev han
forskningar på andra områden, astronomi,
meteorologi, ja, till och med serumterapi, och
hans populärvetenskapliga arbeten voro på sin
tid allmänt lästa. Han var en mångfrestare av
bred svensk typ, en varmhjärtad grobian, som
man inte kunde låta bli att bli imponerad av
och hålla av.
Att Swedenhielm blir uppringd och
gratulerad av sin gamle käre vän Branting står
också i god samklang med antagandet av
Arrhenius som modell. Hj. Branting var
ursprungligen astronom och stod i intim
vänskapsförbindelse med naturvetenskapsmännen vid
Stockholms Högskola av Arrhenius’
generation. Svante Arrhenius var också som nämnts
affärsintresserad. Att Hj. Bergman låtit honom
handskas så nonchalant med pengar var därför
att detta enligt hans egen mening var det rätta
tecknet på svensk frikostighet.
Till sist var ju Arrhenius av en mycket
förnämlig gammal präst- och professorssläkt från
1600-talet. Han hade full rätt att som Sweden-
589
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
