Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Harry L. Schein: Den nya myten om F. Scott Fitzgerald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY L. SCHEIN
och senare i Paris. I synnerhet Hemingway
hetydde mycket för honom. Fastän deras
ungdomsvänskap så småningom upplöstes blev
Hemingway alltid en fixerad motpol för
Fitz-gerald. Med en viss bitterhet kunde han kort
före sin död konstatera att ”Ernest has made
my writing unnecessary” och samtidigt med
värdig klarsyn påpeka att ”1 talk with the
authority of failure — Ernest with the
auth-ority of success”.
Hemingway var en av Fitzgeralds sakligaste
och uppriktigaste kritiker och påpekade bl. a.
att F. förväxlade att bli vuxen med att bli
gammal. (Efter ”Över floden in bland trädan”
har detta yttrande fått en pikant anstrykning.)
Mest bekant och signifikativ är kanske den
klassiska replikväxlingen mellan de två. F.:
”Det är en stor skillnad mellan oss och de
rika.” H.: ”Ja, de rika har mera pengar.”
Fitzgerald tar inte ens hård kritik illa upp,
man anar t. o. m. ett något masochistiskt
anammande av den. Vad han dock aldrig kan
komma över är förlöjligande förödmjukelser.
I Paris umgås Fitzgerald med Gertrude
Stein. Han träffar Eliot och den mycket
beundrade Joyce och han pendlar mellan
paralyserad vördnad för gudarna och barnsliga
trotsattityder, försök att chockera den
europeiska kulturmiljön som han i början tycker
illa om. På ett kulturparty vill han väcka
sensation och säger att de andra inte vet något
om livet, att han och Zelda efter sin ankomst
till Paris först hade bott på en bordell.
Tystnad, och han tror sig ha lyckats i sitt uppsåt
tills värdinnan med vänligt intresse frågar:
”Och vad hände då på bordellen?” Han går
gråtfärdig därifrån.
Fitzgerald tillbringar tjugotalet än i USA,
än i Europa, huvudsakligen på franska
Rivieran, ständigt görande vad han vill, ständigt
oförmögen att samla sig för det han verkligen
vill. Han trivs inte riktigt i Europa men han
har som vanligt ont om pengar och tror sig
kunna leva billigare på Rivieran än i USA,
fastän han gör av med fabulösa belopp i
sällskap med rika anglosaxare som just då var
i färd med att upptäcka Rivieran.
Sällskapslivet består av en lång och obarmhärtig serie
practical jokes. I hans krets kidnappar man
dansorkestrar, låser in dem och tvingar dem
spela flera timmar, kvinnorna ger bort sina
onämnbara som suvenirer till
bordskavaljererna, männen promenerar spirituellt nakna
fast iklädda hatt och blir överlyckliga om de
med bibehållen värdighet lyckas bringa
hotellbetjäningen ur fattningen.
Detta hektiska liv präglas av ett djupt förakt
för människovärdet, en social likgiltighet som
han senare skulle ångra, ett kraftslöseri som
skulle ge hans huvudtema om den emotionella
bankrutten dess alltför realistiska
verklighetsbakgrund.
Kontakten med Europa, den skärpta
yrkesmässiga inställningen i festandets få pauser,
tycks dock ha givit Fitzgerald vissa värdefulla
impulser, främst kanske ett ökat formsinne.
Det är också i detta avseende som hans nästa år
(1925) publicerade roman ”Den store Gatsby”
på ett så avgörande sätt skiljer sig från
föregångarna, att den av de flesta anses vara hans
bästa bok.
”Den store Gatsby” är en till omfånget liten
roman med en perfekt avvägd och sluten
komposition. Språket är minutiöst genomarbetat
och meningarna är uppbyggda med en renhet
och självklarhet som gör läsningen till ett
nästan rytmiskt nöje.
Romanens yttre arrangemang är
naturligtvis fortfarande fitzgeraldska, det är vackra
kvinnor och praktfulla dollarpalats och Gatsby
själv en man med omätliga resurser, i allt
förutom i kärleken, ända sen han i ungdomen
förlorat sin flicka därför att han, naturligtvis,
var pank. Jämfört med F :s tidigare böcker
blir dock här även handlingen attraktiv och
nästan trovärdig. Detta kan möjligen bero på
att Fitzgerald funnit en idealisk lösning för
sin berättarteknik. Medan tidigare böcker
är skrivna i tredje person talar i ”Den store
Gatsby” en berättare. Den är således skriven
i jagform med ”jaget” spelande endast en
604
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
