Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
delsemättade år, men den som eventuellt
bespetsat sig på överraskande belysningseffekter
eller sensationella avslöjanden blir lurad på
konfekten. Utåt sett är Wigforss strängt lojal
mot partiet, men det framgår ändå, att han
med sitt oförtrutna aktivitetskrav, sin
opposi-tionslusta och sin alltid vakna kritik varit en
broms på tjuren, en stundom obekväm
passagerare, som det varit bättre att ha med sig än
emot sig. En viss inblick i den inom
socialdemokratin fortlöpande idédiskussionen skänker
boken trots allt genom talrika och fylliga citat
ur författarens korrespondens med Albert
Nilsson, Erik Hedén, Östen Undén och andra. Inte
heller har hans intellektuella behov förkvävts
under politikens vardagsmödor; med något av
den evige studentens andliga rörlighet har
Wigforss fortsatt att bygga ut och nyansera sin
åskådning, att vässa sina vapen i kontakt med
modern litteratur och aktuella idédebatter,
främst anglosachsiska.
Bakom allt detta, vilket är lika roligt och
uppfriskande att ta del av som av första delen,
förnimmes emellertid också en underton av
personlig irritation, en ton som växer sig
starkare när de kraftfulla och dominanta
personligheterna inom socialdemokratin förs på tal.
Det gäller inte bara om Värner Rydén; i hans
fall var antipatin tydligen ömsesidig, och
Rydén skydde inte att intrigera efter sina högst
personliga tycken. Det gäller också om
Bran-ting och Per Albin. Branting-porträttet är på
en gång kritiskt och förståelsefullt, nästan ömt
men knappast särskilt originellt. Den diptyk
som målas av Sandler och Per Albin saknar
däremot inte sitt pikanteri; den förre omfattas
nämligen med en helt annan värme, sympati
och beundran än den senare, vars framstående
egenskaper bara får ett slags dröjande, halvt
motvilligt erkännande, men i nästa andedrag
tillstår Wigforss, att han vid partiledarvalet
gav sin röst åt Per Albin. Är detta reflexen
av en slitning mellan personliga känslor och
mer sakliga hänsyn till partiets bästa eller är
det en efterhandsreaktion, betingad av Per
Albins mångåriga ledarregemente? Jag undrar
om Wigforss inte ibland haft svårt att tåla
någon ”över” sig, och om han inte mer än en
gång har besvärats av Ivar Blås berömda
kappa, även om han ärligt bekänner att han
varit kluven mellan maktbegär och rädsla för
att ta ansvar. Ja, viljan till makt, till att
genomföra sina idéer, vilket här blir ett och
detsamma, är uppenbarligen en lidelse som har
besjälat denne eljest så lidelsefrie man; det
är en punkt där den nya memoardelen utgör
ett viktigt komplement och korrektiv till den
förra, och därmed sammanhänger också den
känsla av att inte alltid vara uppskattad efter
förtjänst som han här vidgår med en alltid
lika vinnande öppenhet.
”Idéer och drivkrafter” heter ett särskilt
kapitel, ägnat åt självrannsakan, och, vill det
synas, delvis framkallat av diskussionen kring
förra delen. Här får vi veta, att den yttre
blygheten och flärdfriheten har gömt på ett starkt
mått av självkänsla, en känsla som har närts
av tidiga, lättvunna framgångar vid skola och
universitet men som också har utsatts för
åtskilliga törnar och då har tagit gestalten av
trots och harm. Den nedlåtenhet och
moraliska fariseism, de anspråk på att ensamma
sitta inne med kultur och vetande som ofta
mötte den unga socialdemokratin från
borgerligt och intelligensaristokratiskt håll, har man
numera glömt bort, men det är naturligt och
mänskligt att de gjorde ett kväljande, ett
bestående intryck på dem som var utsatta för
dem och att dessa svarade med trotsreaktioner.
Wigforss har varit måltavla mer än de flesta,
och man delar till fullo hans harm över de
gemena beskyllningar för avund och låga
be-vekelsegrunder som haglade över honom i
arvskattedebatten 1928; Trygger, som gubevars
skulle företräda den högsta bildningen, drog
sig inte för att tala om det ”avundens helvete”,
i vilket hans meningsmotståndare måste leva.
Öppen intressekamp var onekligen att
föredraga framför dylik demagogi, och Wigforss
förklarar, att om han varit fördragsam mot
personer och ibland alltför ängslig att stöta
sig med enskilda, så har han inte varit lika
fördragsam i idéstriderna; ideologisk
mani-keism och personlig tolerans har hos honom
förenats på ett sätt som inte är så alldeles
vanligt i vårt land. Här bestyrkes också, att
den uppfattning om likvärdighet och j ämlikhet
människor emellan som verkat bestämmande
för hela hans livsgärning går tillbaka på
föräldrahemmets religiösa groningsgrund. Ett
lyckligt äktenskap har utgjort en annan
kraftkälla i hans liv; det var tydligen blygheten
som låg bakom det snustorra sätt på vilket
förlovning och giftermål omförmäldes i förra
delen. Ett liknande växelspel mellan
känslo-torka och känslovärme yppar sig också
annorstädes i den nya delen. De stora, intressanta
utlandsresor som Wigforss haft lyckan att
företa skildras sålunda med friskheten och
färgglöden hos ett polisprotokoll, men så fort
626
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
