Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
sommarstugan vid Vej bystrand kommer i
blickpunkten har han lätt att finna ord och
vågar blotta sina känslor. Den egna jordplätten
tycks ha varit en fast punkt, en bestående
glädje i den stridbare politikerns orosfyllda
liv; inte minst därigenom framstår han som
äkta svensk. Holger Ahlenius
AVKLÄDNING
Björn-Erik Höijer: Innan änkorna kom.
Bonniers 1951. 14: 50.
Uppslaget till sin berättelse ”Innan änkorna
kom” lär Höijer ha hämtat ur en
tidningsnotis om en lam man som under två dygn
var ensam med sin döda hustru i en ödsligt
belägen stuga. Temat är nog ganska
karakteristiskt för författaren som behöver starka
ingredienser: blod, födelse och död, ömkligt och
högt, betingande varandra. Också i den tidens
och rummets enhet som romanen äger och i de
två olikartade huvudpersonernas motsatsfyllda
samspel spårar man
dramatikern-hörspelsför-fattaren.
Thomas Smedmark, en gång
”målarmästarnas målarmästare”, nu lam sedan åtta år och
utan ur, verkstad och förlag, utan arvinge
också, ty sonen har gett sig av från hemmet,
får uppleva många domedagar, från den stund
då han vaknar en tidig morgon och förnimmer
en ovanlig tystnad för att gradvis upptäcka
att Kristina är död, och till det ögonblick då
änkorna från änkehuset tar sig in i hans stuga
och genom sina rop och voj anden återger
honom sambandet med en mänsklig värld.
Under de två snöstormsdygnen har han blivit i
bokstavlig mening avklädd; i stugan har han
ställt till med rena förödelsen under sina
fruktlösa försök att ge Kristinas dödsrum värdighet.
Både det fysiska avklädandet och den
ofrivilliga förödelsen i stugan motsvaras av
skeenden på det inre planet. Minnet vevar fram den
sista dagen med Kristina (som har tänt hans
eld och fyllt stugan med sin förfinade
atmosfär under de många åren). Ord och gester
blir innebördsrika —• det hela ter sig som ett
farväl, som en vädjan som aldrig fick svar.
Resten av boken ger glimtar ur Thomas
Smedmarks liv och äktenskap; resultatet av av- och
påklädningsscenerna i skilda sammanhang blir
att Thomas, den en gång så blodfulla
kraftkarlen, klarhuvudet, som greps av de höga
idealen och hämnades på de höga idealen när
de svek, befinnes skyldig — eller medskyldig
— till att sonen rymde från hemmet och att
hustrun blev för ensam med en kanske alltför
stum och alltför fjärran gud. Också
sällskapsbröderna anklagar honom med miner och
blickar — det svävar en viss Birger Sjöbergsk
stämning över de scenerna.
Höijers stilideal står inte under knapphetens
kalla stjärna. Han behöver många ord, yviga
ord, små ord och starka ord. Norrlänningens
värn mot naturens karghet och väldighet?
Jämför ■—■ alla olikheter till trots — Stina
Aronsons underfundiga novell ”Trio” i BLM:s
sommarnummer. Jag erkänner att jag ibland
retar mig på vissa av dessa små ordinskott,
som snarare försvagar än förstärker, snarare
skymmer än avslöjar.
Viktigare än en oklanderlig jämnhet är dock
att en bok har någon sida som lyser, några
höjder, aningen om ett djup. Och sådana
starka sidor har romanen. Dödens höga
närvaro i den utkylda stugan levandegörs i några
inspirerade rader. Den lames äntligen lyckade
försök att tända i spiseln blir ett poem om
elden. Och som helhet förmedlar den
intressanta sj älsskildringen en svårgripbar men
otvetydig känsla av att just de två mänskliga
kontrasterna, Thomas och Kristina, skulle ha
kunnat resa en himlastege åt sig, fast det lyckades
dåligt för dem i ofullkomlighetens värld.
Margit Abenius
UTBÖLINGEN OCH
IDOLERNA
Sven Rosendahl: Gud Fader och tattaren.
Tiden 1951. 17:50.
Sven Rosendahl hör visst till de författare
som ideligen blir ”upptäckta” och får höra att
nu, nu har de åstadkommit sitt verkliga
genombrott. Behandlingen kan väl ha en del
angenäma sidor för den behandlade, men i längden
är det knappast så lustigt att med jämna pauser
bli erinrad om sin brist på varaktig plats i det
allmänna eller enskilda medvetandet; oftast
och inte minst i Rosendahls fall måste man
nämligen förutsätta gedigen glömska eller
obekantskap som bakgrund till
genombrottssigna-lerna. ”Gud Fader och tattaren” är i de flesta
avseenden en mycket fin roman, men om den
är sensationell så är den det bara genom att
den visar ett vidgat register. Märklighet på
627
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
