Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
och dåliga motiv bakom hans handlande och
vandlande. Och han kallar föraktfullt det
litterära fantiserandet för ”handlingskraftens
onani”. Men han sticker också sonden i sådant
som måste ha varit smärtsamma varhärdar.
Och det är att hoppas att Gösta Gustaf-Janson
nu, sedan han blottat sådant, som så länge det
hålles dolt bara ger inflammation och värk,
skall komma tillbaka till svenska litteraturen
som den eminent skicklige realistiske berättare
han är. Gärna som tillbakaskådare. Ty den
som läser ”Stampen” frapperas av hur
omedelbart Gösta Gustaf-Janson har anknutit till det
trettiotal, som han lämnade med ”Stora
famnen”. Krig, ockupation, koncentrationsläger,
skräck och grymhet finns inte ens som en
bottensats bakom berättelsen. I ett avseende
tycks emellertid Gösta Gustaf-Janson ha
kommit ett steg framför andra svenska författare.
I skildringen av den egendomliga, nästan
elektriska irritation som utgår från farfaderns
person. Det står en ny psykologi utanför den
svenska litteraturens portar. Tyrrells bok om
den mänskliga personligheten belyst genom
psykisk forskning har just kommit ut på
danska. Och den, som har spänt sina öron för
att avlyssna när den första väderflöjeln
gnisslande skulle ställa sig i linje med den nya
vinden, den kan efter läsningen av ”Stampen”
notera detta fenomen såsom redan inträffat.
Elisabeth Tykesson
IN PROFUNDA
Bengt V. Wall: Nakna. Tiden 1951. 19:50.
Sannolikt är Bengt V. Wall den ojämnaste
bland nu verksamma författare i detta land.
Romandiktaren Wall stack i ”Vännen Patrik
eller Den sällsamma resan” fram någonting
som liknade en lej onklo, lyrikern fällde i ”Det
inåtvända leendet” en del fjun som tycktes
härstamma från pekoralpegasens vingpennor.
Men säga vad man vill om Bengt V. Wall:
några hämningar inför de stora och svåra
materierna har han aldrig visat. Han är i
egentligaste mening en djuplodande författare
(oavsett om han ibland nyttjar handlod där
ekolod vore av nöden). Han mäter den skadade
själens avgrunder, fördjupar sig i de mest
hisnande bland moraliska och psykologiska
problem, tolkar människoj agets upplösning eller
tillblivelse, ställer apokalyptiska samvetsfrågor.
Hans i fjol utgivna skådespel ”Ur djupen”
betecknas som ”Ett spel om frihet, ansvar och
skuld”. Ett sådant spel är tillvaron i alla
skiften för Wall, och på intensiteten av denna
upplevelse kan läsaren inte ta miste ens i de
stunder då gestaltningen kommer honom att ta sig
för pannan.
Walls nya bok är den intensivaste han har
skrivit, och tyvärr den som oftast tvingar
läsaren att ta sig för pannan. Liksom i den
föregående romanen skildras en ”sällsam resa”,
men nu är det inte fråga om en resa som till
slut för den resande hem utan om en resa
”mot sjunkna hav, mot dränkta horisonter”,
en resa mot undergången. Man kan
sammanställa titeln ”Nakna” med den hemkomne
vännen Patriks kärleksförklaring till ”den nakna
och hårda sanningens, den obevekliga
klarsynens, den hårda barmhärtighetens
litteratur”. Det är tydligen ett bidrag till denna
högaktningsvärda genre som har föresvävat
Wall, och han har gått sin vision inpå livet
med en furia som överträffar det mesta.
Ämnet är väldigare än någonsin: det gäller Guds
och Djävulens, det godas och det ondas kamp
om själen, det gäller människan som ande och
som djur, lidandets betydelse och vällustens,
yttermera de mest invecklade frågorna om
konstens väsen och villkor. Formen är de stora,
lidelsefulla svepens: den digra boken verkar
skriven i ett slags raseri, utan
andhämtnings-pauser, utan ett ögonblicks tvekan om
visionens giltighet.
Och helt utan besinning. Det ska genast
sägas: ”Nakna” är en sällsam och efter hand
ytterligt pinsam lektyr, sällsam och pinsam
inte i kraft av några märkvärdiga
lodnings-resultat eller hårda sanningar, utan helt enkelt
till följd av den totala brist på konstnärligt
omdöme som romanen nästan oavbrutet
exponerar — i stort och i smått. Det är inte nog
med att den är illa skriven (någon slipning
kan ingenstans spåras), att lidelsen till
väsentlig del uttrycks med tankstreck, seriekopplade
punkter, kursivstil, hundratals ah och bah och
ha, hal, att miljöskildringen tangerar det
groteska, att människorna är schabloner och
skuggor, att problemdiskussionen i huvudsak
förläggs till högtravande samtal. Grundfelet ligger
i författarens attityd till sitt huvudämne,
Djävulen. Bengt V. Wall, som i ”Värmen Patrik” å
det puritanskaste gick förbi alla kroppsliga
an-fäktelser, har denna gång föresatt sig att till
belysning av det ondas makt slå svenskt rekord
i sexuell realism. Det gör han kanske: allt slags
634
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
