Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
grunderfarenhet: ”Jag ägde ingenting, och
ingen ägde mig” och som stegras till en nästan
opersonlig, föremålslös kärlekstrånad.
Episoder som dröjer i minnet är söndagsutflykten
med dess våld mot barnaglädjen och den lilla
flickans försök att lindra stenars och växters
bundna tillvaro — hon flyttar på dem. Maria
Wine har lyrikerns förmåga att lägga orden
så att de ger ifrån sig sina fulla värden:
”Svarta vinbär! Svarta vinbär! Jag längtade
våldsamt efter svarta vinbär. Varje kväll innan
jag somnade såg jag dem framför mig. Dessa
svarta, runda, mjuka solar som alltid strålade
så glatt och ömt emot oss när vi gick förbi
dem, som var lika ögonens leende pupiller,
som var lika pärlorna i prästens rosenkrans
och som när man stappade dem i munnen
smalt bort som varma, röda kyssar.”
Margit Abenius
SMÄRTSAM SONDERING
Gösta Gustaf-Janson : Stampen. Bonniers
1951. 15:—.
För fjorton år sedan nästan dignade Gösta
Gustaf-Janson under erkännandets
lagerkransar, hans succé var enorm, han översattes till
många språk, han filmades. Han vandrade på
en väg, som var beströdd med kritikens allra
vackraste blomster. Och han vandrade bort
och kom inte mer igen. Inte förrän nu med
”Stampen”, en bok som måste betraktas som
ett smärtsamt uppriktigt försök att reda ut
både orsakerna till att den unge författaren
den gången tystnade och skälen till att han nu
söker sig tillbaka till litteraturen och
bokutgivandet.
”Flera av personerna i denna bok har ingen
som helst motsvarighet i verkligheten” heter
det inledningsvis i ”Stampen”. Och därmed
är sagt, att åtminstone några av personerna
har det. De flesta läsare kommer säkerligen
också att anse att de har känt igen
huvudpersonen i boken, den unge Henrik Larsson,
som lever ett slags dubbelliv, dels som mondän
författare, dels som biträde i farfaderns
pant-låneri — biträde hos gamle Pant-Janne på
Stampen. Men att sedan avgöra vilka av de
övriga personerna, som har haft sin existens i
köttet, och vilka, som framsprungit ur
författarens fantasi, det torde bli en uppgift för
framtidens doktorander i litteraturhistoria. Ty
för den vanlige enkle läsaren förefaller hela
persongalleriet vara laddat med samma
intensiva liv. Främst Pant-Janne själv,
småspot-tande, ordkrängande, full av flödande vitalitet
och naivt skamlös egoism. De fjorton årens
tystnad har inte lagt någon rost över Gösta
Gustaf-Jansons realistiska skildringskonst. Den
har visserligen inte samma oerhörda bredd
som i de stora framgångarna ”Gubben
kommer” och ”Stora famnen” men det brutna
och episodiska, som har kommit över den, är
inte någonting som egentligen kan kallas en
nackdel. En så fint avrundad, så träffsäkert
poängterad liten skälmhistoria som kapitlet
”Den glömda Rubenstavlan” intar med
självklar rätt sin plats bland den svenska
litteraturens mästarnoveller. Och den psykologiserande,
resonerande berättelsen om ”Sadisten
Sven-bom” kommer inte långt efter. Bredvid detta
betyder det mindre att det finns en hel del i
”Stampen” som verkar ganska överflödigt.
T. ex. historien om filminspelningen, som
luktar kverulans och gammal ost på ett obehagligt
sätt.
Vad Gösta Gustaf-Janson har velat ge med
”Stampen” är emellertid knappast de glada
historierna, utan det är snarast den analys av
författaren och människan Henrik Larsson,
som löper genom hela boken. Av Henrik
Larsson och av alla andra, som i en eller annan
bemärkelse ”står på stampen” dvs. tar emot
pengar för ett j obb, som de sj älva finner
smutsigt och genant. Henriks självförakt och
självhat går som en svart ström genom
berättar-glädjen. Han avskyr sin farfar så att han vill
”krypa under korkmattan” av skam att vara
hans sonson, han avskyr sig själv, därför att
han har farfars blod i sina ådror och för hans
egenskaper vidare. Hans tillintetgörelselängtan
är inte den, som känner sig något så när till
freds med tanken på det eventuella
utplånandet genom döden, utan det är den vida
allvarligare, som vill krypa baklänges genom åren
tillbaka till det intet, som fanns före
människans födelse. Henrik Larsson har hemlängtan
till det, som fanns innan han själv fanns till,
”en sugande, förtvivlad, nästan gråtfärdig”
hemlängtan till 1890-talets trånga, trygga och
trivsamma Stockholm. Snöglopp på Lovisa
Ulrika kyrkogård, 90-talssnöglopp, j ulkommers
på torget, gasramper i skyltfönstren, slädar
med bjällror, hela vykortsglittret.
Gösta Gustaf-Janson betraktar sin Henrik
Larsson med en misstro, som inte alltigenom
förefaller berättigad. Han ser feghet, lumpenhet
5 BLM 1951 VIII
633
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
