Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
pappas motorbåt. De upplever en sommar av
frihet och förälskelse, men när snön börjar
falla på stadsgatorna är de tillbaka igen,
nöd-tvunget gifta och installerade i en enrummare.
Harry går på aftonkurser och Monika har
tråkigt och så går det åt skogen. Men författaren
låter ändå sin bok sluta på en optimistisk ton
när det börjar bli varmt igen: ”Kanske det
fanns små frön av lycka i luften också denna
o ??
var.
Optimismen har sin fasta plats i P. A.
Fogelströms syn på livet och den har ingenting
lättköpt över sig hos honom. Det är i stället en fint
destillerad ”Framtidstro trots allt”, som inte
innebär att man skjuter undan svårigheterna.
”Sommaren med Monika” visar hur besvärligt
det är för unga människor att få mogna i ro
i ett modernt samhälle, att få tid och plats att
utvecklas och att få utlopp för sitt
kärleks-behov på ett sätt som något så när
tillfredsställer de hemliga drömmarna. Monika bor i
ett rum och kök utåt Gröndal med föräldrar
■och fem syskon — hon får aldrig vara ensam.
Harry är moderlös och bor med sin far i ett
stelt hem på Kungsholmen — han är alltid
ensam. Bägge trängs de in i misstänksamma och
lite rädda defensivställningar gentemot livet
av omgivningar som inte alls är inställda på
att förstå och hjälpa dem — föräldrar,
kamrater och arbetsgivare. De rymmer för att
komma ifrån ”dom”, alla som hindrar, som
skrämmer, som vill tvinga en ut på banor där
man inte vill gå. I friheten utåt och beroendet
av varandra inåt blommar både Harry och
Monika upp, i synnerhet Harry. Han förvildas,
ytligt sett, samtidigt som han lär sig att ta
hänsyn till Monika. Och han lär sig att inte
fly undan kollisionerna med ”dom” utan
stanna och slåss för vad han anser som sin
rätt. På det viset drivs han till några småsteg
över lagens gräns, men de är rätt oskyldiga
och hade väl aldrig blivit av om man från
början gett Harry en smula mera marginal i
stället för att ”klämma efter” honom. På
liknande sätt har också Fogelström i artiklar och
i den lilla romanen ”Ligister” velat förklara
den svenska stadsungdomens speciella svaghet
för ”kravaller”.
Erfarenheterna verkar olika på Harry och
Monika. Han är den som utvecklas. Sommaren
lär honom att ta ansvar, den ger honom stadga
och gör honom till vuxen. Man tvivlar inte på
att han tar sig igenom aftonskolan och blir
ingenjör en gång, även om författaren i slutet
väl kraftigt strukit under hans energi och
ar
betstakt. Monika är ett annat slags människa.
Hon vilar lojt (om också småilsket) i tillvaron
och plaskar fram som det faller sig i dess
dyningar. Hon är en slamsa, lat, slösaktig,
hållningslös i de flesta frågor, framför allt
erotiska och måste som person uppväcka djupt
ogillande hos den rättänkande medborgaren
sådan han framträder i insändare. Fogelström
döljer ingenting av detta och låter Monika på
slutet uppföra sig synnerligen svinaktigt både
mot man och barn. Men hennes porträtt är
ändå tecknat med en varm och levande
förståelse, som är oemotståndligt smittsam.
Monikas främsta tillgång är en spontan
generositet och en dragning åt det som är ”fint” (det
själsfina finns invävt bland det film- och
vecko-tidningsfina) och det är de egenskaperna som
för en tid binder henne vid den blyge och
hygglige Harry. Tack vare sådana saker, som
klart och osökt kommer fram i boken, kan
Monika i all sin slarvighet bli både förståelig
och ibland t. o. m. sympatisk.
Fogelström har en ovanlig förmåga att få
fram de spröda och idealistiska känslor som
kan dölja sig bakom handfast eller avigt
formulerade meningar, som skulle stöta de flesta.
Ett av hans finaste verkningsmedel är att den
friska poetiska ingivelsen får sin form av ett
verklighetssinne, som är så säkert och så
inkört på ämnet att det sällan slår fel eller tar
i så att resultatet verkar uppvisning. Knappast
någon har förut så äkta och uttrycksfullt
skildrat ett par moderna stockholmsungdomars
försök att mötas trots staketen.
Åke Runnquist
EN POETS PROSADEBUT
Hanserik Hjertén: Asfaltvägen. En roman
om det omöjliga. Bonniers 1951.
15:—.
Hanserik Hjerténs ”Asfaltvägen” är ett skott
på unanimismens numera ganska stora träd.
Den är en kollektivroman, som lägger ett
diagonalsnitt genom åtta år av ett (tydligtvis)
mellansvenskt läroverks liv. En grupp pojkar
tas in i l5a hösten 1940 och några av dem
spottas efter fullbordad mangling ut på
skoltrappan med vita mössor och ”sjung om
studentens” våren 1948. Under tiden går
adjunkten Broman sig väg framåt mot nervkliniken,
adjunkten Kjerlander gifter sig med sin
älskarinna, hjordskratten ekar, mandomen
häv
636
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
